Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Big boys gone bananas!*

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    dokumentär

    Big boys gone bananas!*

    Regi: Fredrik Gertten

    Sverige, 2011 (90 min)

    BIO ROY, HAGABION

    När livsmedelsjätten Dole 2009 hotade filmfestivalen i Los Angeles och dess sponsorer för att få dem att ta bort Fredrik Gerttens dokumentär Bananas!* ur tävlan, bestämde sig Gertten för att filma resan till USA. När han senare blev stämd och en långdragen tvist drog igång, räckte materialet till en helt ny dokumentärfilm.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Svenska medier följde kampen, som Dole till slut förlorade, närgånget. Men det är först när det ena skeendet läggs till det andra som hela bilden framträder av hur det gick till när ett världsföretag bestämde sig för att rentvå sitt namn på en dokumentärfilmares bekostnad.

    Bitvis är det gastkramande. Som när presentatören på Los Angeles filmfestival läser upp festivalledningens avståndstagande till Bananas!* före visningen. Scenen gestaltar hur Doles angrepp, och liknande försök, är en kränkning inte av bara av filmaren och publiken, utan av oss alla som människor och konsumenter. Det blir tydligt att yttrandefrihetsfrågor hör hemma lika mycket i hjärtat som i hjärnan.

    Fredrik Gertten tar sig genom kafkaprocessen med ett stoiskt lugn, vilket gör att Doles manövrar framstår som löjeväckande. Bara bolagets korrespondens till journalister världen runt, via pr-firmor, skulle fylla ett helt kontorsrum.

    Min invänding mot en i övrigt tankeväckande och rolig film är det bitvis övertydliga användandet av talking heads, experter som förklarar det uppenbara. Då hade jag hellre sett fler skeenden, en intervju med den fuskanklagade företrädaren för de förgiftade bananodlarna eller ett besök hos de amerikanska journalister som gick på Doles linje i rapporteringen om filmen, som de inte hade sett.

    Big boys gone bananas!* visar hur en mäktig pr-bransch och möjligheten att stämma kreti och pleti gör yttrandefriheten skör. Sverige framstår i filmen som ett föregångsland, där till och med livsmedels- och snabbmatskedjor tog parti mot Dole. Men som Fredrik Gertten nyligen påpekade i en radiodebatt växer pr-branschen så det knakar i Sverige. Givet ämne för nästa film?