Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

 Kulturministern var tidigare chef för den statliga Ungdomsstyrelsen som gav ekonomiskt stöd till islamistiska föreningar. Nu vill hon intensifiera arbetet mot islamofobi. Hur då? Hur definierar hon den? Vilka lyssnar hon på, vilka tar hon till sin hjälp? skriver debattören. Bild: Bild: FREDRIK SANDBERG / TT

Berättigad oro för islamism är ingen fobi

Debatt Kanske skulle man efter attackerna i Paris börja tala om antiislamism i stället för islamofobi. Termen islamofobi omöjliggör alla vettiga samtal, gör dem till något slipprigt och oanständigt. Men en antiislamistisk hållning drar gränsen mellan demokrater och antidemokrater och gör det nödvändigt att diskutera politik och värderingar, skriver Lars Åberg, journalist och författare.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke har kallat till överläggningar den 2 februari om samhällets fortsatta arbete mot islamofobi.

Vad är då islamofobi? Den brukar beskrivas som obefogad rädsla för islam, men en sådan tenderar att sammanblandas med den välgrundade oron över islamismens teori och praktik. 

Vem har hittat på termen islamofobi? Den har ofta tillskrivits den vänstersinnade brittiska tankesmedjan Runnymede Trust, som 1997 publicerade rapporten ”Islamophobia: A challenge for us all” i vilken fobin definierades som ogrundad motvilja mot muslimer med diskriminering som följd. Pascal Bruckner placerade den i en artikel i franska Libération häromåret i knät på den iranska islamiska republiken, vars reaktionära revolutionärer i slutet av 1970-talet började använda islamofobi i sin agitation som en politiserad variant av xenofobi. 

Syftet, skrev Bruckner, var att slå fast att islam är okränkbar.

Sedan dess har det skett en stor muslimsk invandring till Europa och en islamfientlig opinion har växt fram. Ingen lär förneka att det finns okunskap, misstro och negativa förväntningar både bland troende och icke-troende. Men handlar detta, bortsett från extremfallen, verkligen om fobier? Har inte Bruckner rätt när han ser termen främst som ett propagandavapen att slå opponenter och dissidenter i huvudet med?

Västvärlden vilsen  

1990 skrev utrikesministrarna från 57 länder som kallar sig muslimska under ett gemensamt dokument, Kairodeklarationen, enligt vilket en gudomlig lag, sharia, övertrumfar all nationell lagstiftning. Genom FN har de här staterna sedan dess tryckt på för att få omvärlden att anta blasfemiparagrafer som ska omöjliggöra varje uns av diskussion, kritik eller satir. Det är i denna krets som dagens islamister och jihadister hämtar ekonomisk, ideologisk och militär uppbackning.

Med ayatollornas machtübernahme i Iran 1979 rubbades världspolitikens cirklar. En väckelserörelse gick till ideologisk offensiv i syfte att omvandla samhället på ett sätt som folk i västvärlden ännu inte förmått möta med annat än vilsenhet. Omdöpta till islamofobi har farhågorna tryckts ner, stoppats i byrålådan.

Kanske skulle man efter attackerna i Paris i stället börja tala om antiislamism. Termen islamofobi omöjliggör alla vettiga samtal, gör dem till något slipprigt och oanständigt, men en antiislamistisk hållning drar gränsen mellan demokrater och antidemokrater och gör det nödvändigt att diskutera politik och värderingar. 

Irrationell rädsla  

I ”What’s left: How liberals lost their way” skriver den brittiske författaren Nick Cohen att många förment upplysta numera tycks ha glömt upplysningens insikt att alla trosuppfattningar i sina extrema former rymmer risken för tyranni. Michael Walzer tar i senaste numret av den amerikanska tidskriften Dissent upp vänsterns problem med islamismen: ”Här är någonting nytt: många till vänster är så irrationellt rädda för en irrationell rädsla för islam att de inte förmår fundera över de utomordentligt goda skälen att frukta islamistiska fanatiker.” 

Islamofobidiskursen utgår i viss mån från samma felsyn som den svenska integrationsdebatten, där ett politiskt och kulturellt etablissemang länge förnekat faktiska problem, avvisat relevanta bekymmer och betraktat allmänheten – mer utbildad, bättre informerad och enligt internationella mätningar mer tolerant än de flesta – som fördomsfull. 

Islamofobin blir här en sjaskig handske att kasta i ansiktet på folk, ett invektiv som beskriver sekularismen som ett slags fundamentalism; som i ”yttrandefrihetsfundamentalist”. Det har bland dem som använder termen funnits en tydlig ambition att jämställa islamofobi med antisemitism. Eftersom det de facto finns en skepsis mot islam har muslimer i Europa framställts som om de behandlas lika illa som nazitidens offer; muslimerna som de nya judarna. Ett syfte med denna minst sagt haltande jämförelse har varit att relativisera Förintelsen. 

En annan allvarlig konsekvens av islamofobismen blir att oppositionella i muslimska miljöer får ännu svårare att göra sig hörda. Självcensur i västvärlden av hänsyn till religiösa känslor uppmuntrar inte till demokratisering av länder där religiösa lagar kränker det fria ordet. 

Spelar de totalitära i händerna  

Ropar man islamofob efter alla som vill diskutera religionens anspråk och värderingar spelar man de totalitära i händerna. Tystnadens tomrum växer, tankebanor kriminaliseras. I Sverige har talet om islamofobi säkert också bidragit till att alienera och isolera muslimska invandrare genom att deras eventuella svårigheter getts en alltför simpel förklaring.

Begreppet islamofobi är halt, formlöst amöbalikt, flexibelt rymligt, kafkaartat destruktivt. Det förblir oprecist – handlar det om tro, ras (vilken då?), människor, politiskt system? – och därför fyllt av propagandistiska möjligheter. Det bortser från det ideologiska innehållet i islamismens utopi, ett tankegods som det finns alla skäl att ta avstånd från. Vi har lätt för att identifiera en svensk högerpopulism och beskriva den som främlingsfientlig, men svårare att se hur två reaktionära världsbilder här speglar sig i varandra med en gemensam vilja att sortera och separera människor. När Islamiska förbundets Omar Mustafa och Mehmet Kaplan, numera regeringsmedlem, talar om ett speciellt muslimskt civilsamhälle markerar de att detta inte riktigt är en del av Sverige. 

Moralisk utpressning  

Strävan är, som Pascal Bruckner skriver, att göra islam – till skillnad från andra religioner och ideologier – oåtkomlig för ett öppet, intellektuellt och konstruktivt samtal. Vi lever med en underförstådd, och efter varje terrordåd förhöjd, känsla av moralisk utpressning: det kan bli kostsamt att skriva eller teckna eller ställa frågor.

Kulturministern var tidigare chef för den statliga Ungdomsstyrelsen som gav ekonomiskt stöd till islamistiska föreningar. Nu vill hon intensifiera arbetet mot islamofobi. Hur då? Hur definierar hon den? Vilka lyssnar hon på, vilka tar hon till sin hjälp?

Lars Åberg

journalist och författare

Bild - 2
Mest läst