Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Benjamin Katzeff: Västvärldens självkritik bottnar i förakt

Gästkrönika

Det är populärt att skylla globala problem på västvärlden. Allt från rasism som ideologi till fattigdom och krig i Afrika härleds ofta till västvärldens koloniala härjningar på kontinenten. Kaoset i Mellanöstern och IS framfart bottnar i det hundra år gamla Sykes-Picot-avtalet, som delade upp Mellanöstern i onaturliga stater efter Första världskrigets slut, menar vissa.

Som Adam Cwejman skrivit på denna sida finns det en europeisk masochism där den bärande tesen är: "visa mig ett internationellt problem och jag ska visa dig hur Europa är skyldigt" (20/11/2015).

Detta är inte förvånande. Självkritik ger utövaren ett sken av godhet nästan oavsett vad den handlar om. Hur välmenande och rättfärdig måste man inte vara för att till och med kunna kritisera sin egen del av världen, och därmed sig själv? Den som tar på sig ansvaret för ett problem framstår som moralisk och ärlig, eftersom självkritik är kontraintuitivt. Kan man gå så långt att man skyller ett problem på sig själv, då måste man ju ha rätt.

Men den andra sidan av den europeiska masochismen är en europeisk chauvinism, som automatiskt följer med. Den som skyller alla världens problem på väst implicerar att bara västvärlden spelar någon roll, och att länder i andra delar av världen inte ens kan påverka sin egen framtid, än mindre den globala. Självkritik bottnar ofta i en sorts välvilja, men den logiska slutsatsen av att allt är ens egen fel är att alla andra är passiva.

Ett exempel är påståendet att rasism är ett europeiskt och västerländskt fenomen. Visst var rasism en rätt okontroversiell del av den politiska diskursen i väst för bara några decennier sedan. Men så var även fallet i andra delar av världen. Östasien är bara ett exempel. I Japan var rasism en viktig faktor i den ideologiska grunden för koloniseringen av Korea, och människor av annan hudfärg kallades länge kort och gott för barbarer.

Även idag är rasistiska stereotyper mot både ljus- och mörkhyade vanliga i länder som Nordkorea. Rasistiska tankefigurer har varit historiskt vanliga i snart sagt alla delar av världen, och är ingenting som uppfunnits av vita européer.

Ett annat exempel är påståendet att västerländsk kolonialism förklarar oroligheter och fattigdom i Mellanöstern och Afrika. Inget lands historia bestämmer dess framtid. Världen är full av före detta kolonier som lyft sig ur fattigdom och krig. Precis som i västvärlden bär de politiska ledarna för tidigare kolonier det främsta ansvaret för bestående fattigdom och krig i de länder där de styr. De kunde ha valt andra vägar men gjorde det inte.

De som av skenbar välvilja skyller väst för krig och fattigdom implicerar samtidigt att sådant som politiska processer, ideologier, intressekonflikter och andra faktorer bara finns i väst, och ingen annanstans.

Alla länder, liksom alla människor, kan göra både gott och ont. Den som beskyller västvärlden för allt mellan terrorism och fattigdom ser inte andra delar av världen som jämlika och kapabla, utan bara som offer. Bakom välviljan finns ett illa dolt förakt.

Mest läst