Alla filmer, till och med remakes, förtjänar att bedömas på sina egna meriter. Med 2016 års version av långköraren Ben-Hur är det dock svårt. Det är nämligen bara när den ställs bredvid sin stilbildande förlaga från 1959 som filmen blir intressant.
För första gången får vi nämligen lära känna Messala, här inte bara den judiske prinsen Ben-Hurs barndomsvän utan också hans åsidosatta fosterbror, en förvriden Harry Potter-figur som adopterats in i det ädla hushållet sedan föräldrarna gått bort. I tidigare filmatiseringar har Messalas svek, som leder till att familjen fängslas och att prinsen förvisas till de romerska slavgalärerna, bara varit oförklarlig ondska och maktlystnad; i årets upplaga av sagan blir det svårt att inte känna sympati för honom också när han är som nedrigast.
Hur spännande det än må vara att på det här sättet ges inblick i en av filmhistoriens mest klassiska skurkar, skadar det nya greppet balansen i filmen. Jack Huston som duktiga och rara Ben-Hur står sig slätt mot Toby Kebbells mer problematiska Messala, och stora delar av berättelsens två timmar känns det som att vi följer fel person. En livsfarlig skäppa på lasten för en film som även i sitt övriga utförande är identitetslös, ständigt velande mellan actionrulle, kostymdrama, religiös väckelsefilm och skämd Hollywoodsoppa.
Den tio minuter långa, rasande hästkapplöpningsscenen (vad vore en Ben-Hur utan den?) är emellertid så gediget hopsnickrad biomagi att alla blemmor nästan glömmes bort. I tio minuter, vill säga.
