Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Belleville baby.

Belleville baby

Filmrecensioner

essäfilm

essäfilm

Belleville baby

Regi: Mia Engberg (Sverige, 73 min)

Hagabion

Efter tio års tystnad får regissören Mia Engberg ett telefonsamtal från Frankrike och från den man som hon en gång levde tillsammans med. Samtalen de sedan skulle föra under flera månader har Mia Engberg förvandlat till den mycket personliga filmen Belleville Baby. Den är en slags filmessä, en diktad dokumentär, där orden berättar sitt och bilderna något ytterligare, medan musiken fångar tiden och de känslor som minnena väcker till liv. Det är en film i Marguerite Duras anda och varför inte också i Chris Markers.

Olivier Desautels franska röst och Mia Engbergs svenska ger en extra dimension åt denna dialog på avstånd och den ackompanjeras av bilder, där människorna ofta rör sig i långsamt tempo, som dröjande i försöket att återskapa förflutenhetens platser. Ibland är bilderna oskarpa, som minnet kan vara eller tydliga som etsningar – det är mycket verkningsfullt.

Så växer ur samtalen konturerna av deras liv, deras kärlek och dess slut. Men de minns olika saker och deras skilda livsvillkor har fått avståndet att växa mellan dem. Han är kriminell och hon är filmare och mamma.

Denna undersökning av jagets förvandling och minnets mekanismer har blivit en vacker film, vemodig och allvarlig. Att den börjar och slutar med hänvisning till Orfeus och Eurydikes öde understryker det omöjliga för filmens två att finna kärleken på nytt.

Mest läst