Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Image - 1

Bild: Bild: Sofia Sabel

"Belinda Olsson och SVT dumförklarar tittarna"

Nöjesartiklar

Belinda Olssons tv-serie Fittstim – min kamp blev hett omdiskuterad långt innan någon hade sett en minut av programmet. Genom att sätta rubriken "Har feminismen spårat ur?" i pressutskicket lät SVT feminismens motståndare stå för problemformuleringen

Lika insinuant och populistiskt som att skriva "Hur mycket invandring tål Sverige?" tyckte kritikerna. Vi måste våga ställa svåra frågor försvarade sig redaktionen.

På torsdagskvällen visades det första programmet av tre. Jag har sett hela serien och tvivlar inte på att Belinda Olssons uppsåt är ärligt och anslaget mer eftertänksamt och självrannsakande än vad det omtalade pressutskicket gav sken av.

Men Fittstim – min kamp är en besvikelse.

Inledningsvis säger Belinda Olsson att hon inte längre känner igen sig i feminismen. Hon var med och gav ut antologin Fittstim 1999 som blev en viktig del av en ny, ung feministisk rörelse. Nu vill hon undersöka hur feminismen mår och göra en personlig resa för att reda ut var hon själv står.

Därtill vill hon ställa kritiska, obekväma frågor. I det första avsnittet utgår hon från sin känsla att feminismen har fastnat i vita medelklassdiskussioner som debatten om ordet hen. Grundfrågor om strukturella orättvisor som lika lön och mäns våld mot kvinnor har däremot hamnat i bakgrunden.

Sålunda ett utmärkt läge för Belinda Olsson att styra fokus bort från det individuella och fördjupa diskussionen. Men av någon outgrundlig anledning gör hon tvärtom. Vi får se en lång scen där Belinda Olsson sitter i en pool och har ångest för att bada topless. Ett inslag där hon och en hop utländska journalister storögt besöker ett genusdagis. Och ett litet "hemma hos" med en mamma som inte avslöjar könet på sitt barn varvid Belinda Olsson får ångest igen för att det är det enda hon tänker på.

Om det ändå vore underhållande trams. Men det är bara trams.

Till slut landar hon i ett möte med en kvinna som jobbar som undersköterska i äldrevården. Det hade kunnat bli intressant, men tyvärr räckte inte programtiden till.

Resultatet är snuttigt och oförlöst. Groddar till intressanta diskussioner schabblas bort, som när Belinda Olsson i program två plötsligt släpper frågan om kvinnliga brandmän innebär en säkerhetsrisk eller ej till förmån för ett skojsigt inslag där hon själv får prova på att springa runt i brandmansmundering.

Eller när hon först funderar länge och väl på om det var rätt att gubbhåna Ulf Lundell den där gången när det blev bråk mellan honom och Fittstims-gänget. En samvetsgrann feminist kanske borde stå över sådant? Sedan går hon hem till den nya generationens feminister Bianca och Tiffany Kronlöf och spelar in låten Gubbslemsdiplom. Hon verkar ha kul. Så kul att hon missar att fråga dem hur de resonerade när de skrev texten.

Jag är osäker på hur Belinda Olsson menar att detta för den feministiska diskussionen framåt. Däremot är jag säker på att hon och SVT dumförklarar tittarna.

Mest läst