Historieläraren Ulf Martinsson har sannolikt rätt i att undervisningen i historia på många sätt är ytlig. Dit hör förmodligen även det som sägs om krigen i före detta Jugoslavien. Min slutsats är emellertid en helt annan än Martinssons. Innan man går ut så hårt borde man ställa frågan: vad menas med folkmord?
Begreppet folkmord lanserades under Andra världskriget av juristen Raphael Lemkin. Han påpekade att det fanns en typ av brott som enligt gällande konventioner inte kunde lagföras: nämligen förgörandet av en folkgrupp. Han tänkte naturligtvis på det som hände de europeiska judarna, särskilt i Polen och delar av Sovjetunionen, men även i Ungern eller det fascistiska Kroatien (som omfattade Bosnien). I dessa områden försvann 70-90 procent av den judiska befolkningen. De judar som levde i västra och södra Europa gick i hög grad samma öde till mötes efter transporter österut. Det räcker med att nämna Thessaloniki, vars stora judiska befolkning och sefardiska kultur förintades.
Man kan ha skilda uppfattningar om vem som bär skulden till krigen i Jugoslavien. För egen del menar jag att orsaken måste sökas i att det politiska systemet i Jugoslavien var uppbyggt enligt etniska principer, samtidigt som landet var en enpartistat. Det fanns inget utrymme för en kritik av den officiella ideologin, samtidigt som media under slutet av 1980-talet fylldes av nationalistisk retorik. Eliterna i de tre tongivande republikerna Slovenien, Kroatien och Serbien trodde att de kunde tillgodose sina mål med militära medel. Vanliga medborgare var in i det sista för en jugoslavisk federation och etniska spänningar mellan folkgrupperna var inte av den karaktären att de måste leda till krig.
Missvisande jämförelse
Det är sant att konflikterna i f d Jugoslavien var de allvarligaste i Europa efter Andra världskriget och det är lätt att förstå den avsky våldet väckte. Att jämföra detta med nazisternas folkmord är emellertid både missvisande och moraliskt tvivelaktigt. Varken krigens bakgrund, förlopp eller antalet/andelen döda kan jämföras med Förintelsen. Av de nära 100000 dödsoffren under kriget i Bosnien utgjordes ca 60 procent av soldater. Nästan 40000 civila fick sätta livet till. Av dessa utgjordes den överväldigande delen, ca 33000, av bosnjaker (bosniska muslimer). Det finns ingen som helst anledning att förneka det lidande som drabbade dem, men det betyder ingalunda att de utsattes för folkmord.
Avgörande i den folkmordskonvention som tillkom 1948 på Lemkins initiativ är att brottet syftar till att helt eller delvis förgöra en folkgrupp. Det bör påpekas att anklagelser om folkmord kom redan 1992, det vill säga långt innan händelserna i Srebrenica. Då rörde det sig om den brutalitet som serbiska styrkor visat i Prijedorområdet. Vid denna tid förekom våldsamt överdrivna uppgifter om antalet döda (muslimska) civila: 150000, 200000 eller ännu fler. Undersökningar av Haagtribunalen och ett fristående bosniskt forskningsinstitut stött av norska medel, kunde visa att siffrorna inte var tillförlitliga.
Ingen systematisk förintelse
Att beteckningen folkmord kom att användas i fallet Bosnien får tillskrivas just en ytlig bild av samtiden och historien. Den amerikanske juristprofessorn Cherif M. Bassiouni fick av FN i uppdrag att förbereda en rättslig prövning av krigsförbrytelser. Han slutsats var att om man utgick från folkmordskonventionen vore det svårt att betrakta det som inträffat i Bosnien som folkmord. Om man däremot intog en progressiv hållning och talade om lokala folkmord skulle situationen kunna vara en annan. Vissa domare i Haagtribunalen tog fasta på detta, andra inte. Grymheterna i Prijedor ansågs inte vara folkmord. I Srebrenica blev slutsatsen en annan, men domskälen är illa skrivna och domstolens argument är egentligen att befolkningen i Srebrenica skulle utgöra en folkgrupp i sig, skild från bosnjaker i övrigt.
Ser vi till andelen dödade av befolkningen förekom inget folkmord i Bosnien. Inte heller i Srebrenica, även om de massakrer som ägde rum var de enskilt största under Bosnienkriget. Någon systematisk förföljelse av muslimer – av den typ som drabbade judarna – kan man inte tala om. I så fall skulle dödsoffren varit avsevärt högre och muslimerna i Serbien borde ha varit de första att drabbas, vilket inte skedde.
Brottet folkmord bör reserveras för de fall där man medvetet försöker förinta en folkgrupp. Något sådant skedde inte i Bosnien och pågår inte heller i dagens Syrien. Fruktansvärda grymheter begicks och begås, men just därför bör man vara försiktig med orden. I synnerhet om man är historielärare. Om termen folkmord används på det sätt som sker i en tid präglad av en ytlig och historielös masskultur har man gått över en gräns som inte borde överskridas. Om massakrerna i Srebrenica är ett folkmord, hur många folkmord drabbade i så fall de europeiska judarna? Frågan visar det orimliga i dagens användning av begreppet, som i sak innebär en devalvering av det brott som begicks mot Europas judar. Detta må vi besinna den 27 januari.
Kjell Magnusson
docent, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet
