Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
wallstrom_1885000_1024 x 683 standard_2012455

Bild: Marcus Ericsson, TT

Bawar Ismail: Deklaration utan folkmord

Ledare

I onsdags presenterade utrikesminister Margot Wallström (S) regeringens utrikesdeklaration för det kommande året. Utrikesministern kom inte med några större nyheter under sitt anförande i riksdagen. Wallström nämnde vikten av fred mellan israeler och palestinier, om att få ett slut på det syriska inbördeskriget och oroligheterna i Turkiet. Den pågående förföljelsen av kristna i Syrien och Irak valde utrikesministern däremot att inte uppmärksamma, inte med ett enda ord.

Det syriska inbördeskriget, och de militanta islamisternas frammarsch, har lett till massiva övergrepp på den kristna minoriteten. De kristna har drivits bort från sina hem, kidnappats och avrättats. Europaparlamentet erkände tidigare i vintras att den systematiska förföljelsen av religiösa minoriteter bör betraktas som folkmord. Regeringens ”utrikespolitik ska i denna tid av både hopp och förtvivlan vara aktiv, orädd och konstruktiv”, slog Wallström fast. I frågan om de kristnas situation i Mellanöstern är dock regeringen vare sig aktiv eller orädd. Hur ska Wallströms tystnad annars tolkas?

Än mer uppseendeväckande är att utrikesministern inte ens vill kalla de pågående mass-övergreppen på den kristna befolkningen för ett folkmord. ”Det viktiga är vad vi gör, inte vad vi kallar det”, sade utrikesministern i en interpellationsdebatt förra veckan.

Wallström har en poäng. Ord är inte allt. Det viktigaste bör rimligen vara att Sverige, och omvärlden, agerar för att skydda utsatta minoriteter. Utrikesministern är däremot mycket väl medveten om att ord spelar en central roll i frågan om folkmord, liksom vilket ansvar det globala samfundet har.

Det är också skälet till varför Obama-administrationen och andra västerländska regeringar varit försiktiga i beskrivningen av övergreppen på den kristna minoriteten. Det är ”tecken på folkmord” eller ”liknar folkmordskampanjer” har det sagts. Hade Obama däremot klargjort att det handlar om folkmord hade omvärlden varit tvungen att ingripa för att stoppa våldet.

Att utrikesministern å ena sidan hävdar att Sverige ska agera orädd på den internationella arenan, samtidigt som regeringen å andra sidan reagerar med tystnad är en besvikelse. Varför vågade hon erkänna Palestina som en självständig stat, och därmed reta upp Israels regering, men inte gå främst i ledet för att erkänna folkmordet på de kristna i Syrien och Irak?

Mest läst