Barn får sämre och sämre förutsättningar att leva ett fysiskt aktivt liv, vilket får konsekvenser för deras framtida hälsa. Samhällets beslutsfattare har försummat uppgiften att främja den fysiska aktiviteten bland unga. En mer barnvänlig planering av samhället måste till för att vända utvecklingen.
Regelbunden fysisk aktivitet är mycket viktig för barns hälsa och utveckling - fysisk, psykisk och social. Men mycket tyder på att utvecklingen går åt fel håll. Den fysiska aktiviteten minskar hos barn och stillasittande aktiviteter ökar - en situation som riskerar att leda till en ökning av kroniska sjukdomar som diabetes, cancer, hjärt-kärlsjukdom och övervikt.
I vårt samhälle finns idag både förutsättningar och hinder för barns rörelsefrihet:
Lekplatser och skolgårdar är viktiga för barns lek och fysiska aktivitet, men många är i behov av upprustning och utveckling för att främja fysisk aktivitet.
Barns rörelsefrihet är begränsad i många bostadsområden på grund av hög trafikvolym och höga hastigheter.
I allt "tätare" städer riskerar barnvänliga ytor mellan bebyggelse att försvinna. Exploatering av närliggande grönområden är särskilt allvarlig eftersom forskning visar att dessa är mycket viktiga för folkhälsan och fysisk aktivitet. Det drabbar särskilt barn som har svårare att röra sig längre sträckor för lek och utomhusvistelse.
Färre går och cyklar till skolan
Vägverkets återkommande undersökning om barns skolvägar visar att föräldrar upplever att barns aktiva transporter till en rad olika målpunkter har blivit otryggare på senare år, exempelvis till grönområden, lekplatser, lekkamrater, fritidshem och idrottsplatser.
Att själv kunna färdas till skolan är ett exempel på en mycket viktig vardaglig fysisk aktivitet för barn. Politiskt uppsatta mål säger att transporten till skolan är viktig för att motverka bristen på motion och att andelen barn som kan ta sig till skolan på egen hand ska öka. Men allt färre går eller cyklar till skolan, från över 90 procent av 7-9-åringarna på 1970-talet till under 80 procent på 1990-talet. När Vägverket undersökte hur många barn upp till 15 år som gick eller cyklade till skolan 2006 var andelen bara 58 procent.
Fler anser också att vägen till skolan är otrygg. Resultatet blir att bilskjutsandet ökar. Det leder ofta till en negativ spiral där fler och fler föräldrar uppfattar skolvägen som otrygg och känner sig tvingade att göra på samma sätt.
Vårda de fysiska miljöerna
Forskning visar att man markant kan öka andelen barn som går eller cyklar till skolan med förbättringar i den byggda miljön. Stadsplaneringen har därför viktiga utmaningar i att kartlägga behovet av hastighetsdämpande åtgärder för motorfordon, att öka antalet vägar för gång- och cykeltrafik, med mera, för att säkra barns skolvägar. Metoder finns och används framgångsrikt i delar av landet.
Planering och förvaltning av städer och tätorter måste tillåta och göra det möjligt för barn och unga att själva orientera sig och använda sin omgivning. Det finns behov av särskilt ordnade platser för barn och unga, men barns rörelsefrihet i stadens och tätortens övriga utemiljöer måste förbättras, inte minst med tanke på barns rätt till hela det offentliga rummet enligt barnkonventionen. Många forskare anser att städer och tätorter gradvis tappar sin funktion som social mötesplats. Här riskerar barn, äldre och socioekonomiskt svaga att drabbas särskilt hårt. Det krävs krafttag av kommunerna för att förenkla ett aktivt liv genom "aktiv samhällsplanering".
Det finns de som skyller allt på barnen själva - barnen spelar dataspel, sitter hemma och hänger, vill inte gå ut, är lata, och så vidare. Men det är att göra det lätt för sig. Barns rörelsefrihet har begränsats de senaste årtiondena mycket på grund av hinder i samhället. Exempel är ökad biltrafik, höga hastigheter och större avstånd till utbud och service. Problemen är orsakade av vuxna och är därför också ett problem för vuxna och samhällsplanerare. Idrottsrörelsen och övrigt föreningsliv gör stora insatser för barns rörelse, men det är otillräckligt om samhället i övrigt motverkar fysisk aktivitet. Grupper som direkt eller indirekt påverkar barns vardag och förutsättningar till utomhuslek har generellt försummat denna viktiga uppgift.
Vad behöver göras för att "frågan" ska tas på större allvar och få högre prioritet bland beslutsfattare, samhällsplanerare, administratörer och pedagoger?
Nationella samrådsgruppen för byggd miljö och fysisk aktivitet:
Johan Faskunger, fil dr, Statens folkhälsoinstitut
Pia Björklid, professor, Lärarhögskolan, Stockholm
Ole Reiter, professor och chef Movium, Sveriges lantbruksuniversitet
Petter Åkerblom, agronomie dr, Movium, Sveriges lantbruksuniversitet
Amanda Palmstierna, handläggare, Naturvårdsverket
Ulrika Åkerlund, landskapsarkitekt, Boverket
Lisa Daram, Rådet för arkitektur, form och design
Cecilia Boldemann, forskare Centrum för folkhälsa, Stockholm
Arne Fasth, handläggare, Vägverket
Mona Hjelm, handläggare, Riksidrottsförbundet
Maria Taberman, länsstyrelsen i Östergötland
Ewa-Marie Ås, regionplane- och trafikkontoret, Stockholms län
Birgitta Edin-Westman, folkhälsoplanerare, Örnsköldsviks kommun
Peter Schantz, forskare, Idrottshögskolan, GIH, Stockholm
Fredrika Mårtensson, Alnarp, Sveriges lantbruksuniversitet