Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    I april var det 99 år sedan Kim Il Sung föddes, något som inte gick obemärkt förbi i landet.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Barbara Demick | Inget att avundas

    Det mest slående i Barbara Demicks bok om Nordkorea är den totala avsaknaden av organiserat motstånd, skriver Björn Gunnarsson.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Bok

    Barbara Demick

    Inget att avundas

    Översättning: Emeli André och Camilla Jacobsson

    Natur och Kultur

    USA ska skicka representanter till Nordkorea för att avgöra landets behov av mat, skriver TT i ett telegram. Om mat, eller snarare svält, handlar också L A Times-korrespondenten Barbara Demicks bok Inget att avundas. Som amerikan har Demick förstås begränsade möjligheter att resa i Nordkorea, så hon väjer att intervjua avhoppare. Med hjälp av deras intimt personliga historier bygger hon upp bilden av den sista kommunistdiktaturen. Kim Il Sungs juche-socialism analyseras efter dess konsekvenser för enskilda medborgares vardagsliv. Bokens undertitel är just Vardagsliv i Nordkorea.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    En av Demicks utgångspunkter är Sovjetunionens fall, vilket i Nordkorea innebar akut energikris och därmed svältkatastrof på 1990-talet. Två miljoner människor dog. Enligt Amnesty var så sent som 2006 fortfarande bortåt 40 procent av alla nordkoreanska barn undernärda. Utländskt mat­bistånd hamnar hos militären, eller säljs till överpris på svarta markader. Demicks text är oerhört detaljrik, och därmed svår­överskådlig. Koreahalvöns historia hade förtjänat ett eget kapitel, men allt är uppbyggt på flyktingberättelser. Det mest slående med dessa är den totala avsaknaden av organiserat motstånd. Överallt, även i de hårdaste diktaturer, brukar det finnas dissidentgrupper. Men Demicks intervjupersoner får var och en för sig upp ögonen för propagandalögnerna, inte minst när hungern skriker i kroppen. Kanske beror det på att angiverisystemet är än mer omfattande än det var i Östtyskland.

    Men det är svårt att inte dra en kulturhistorisk slutsats. Den konfucianska auktoritetstron bäddar inte direkt för uppror mot de kära ledarnas galna vanstyre, som dessutom har religiösa övertoner i sin påbjudna kult. Avhopparnas ögonblick av klarsyn är som att ”komma fram till att man är ateist”.