När det sker grova brott, bränder, olyckor och situationer som skapar kris måste de funktioner i samhället som skall lösa den akuta situationen sättas in. Kommunens ledning och Polisen samlas till krismöte angående skottlossningarna i Göteborg. Polisen söker och får nationell förstärkning och antalet uniformerade poliser skall öka. Men skall vi lösa det verkliga problemet och nå målen om jämställt, icke diskriminerande och demokratiskt samhälle är det andra insatser som krävs.
När polisen står handfallen och tvingas spekulera, efterfrågar de hjälp av ”lokalsamhället”. De syftar på dig och mig men främst de som lever, vistas och verkar i områdena där skjutningarna sker. Men polisen och media förbryllas av att de möts av en tystnad. Tystanden beror på misstro baserad på frånvaro av det allmänna (polis, hälsovård, social trygghet, gatljus med mera) när det tidigare behövdes och efterfrågades. De ömsesidiga fördomarna kraschade den dialog som behövdes redan när invånarna tog initiativet och ropade hjälp. Men då var det inte polis primärt som efterfrågades: det var jobb, utbildning, hälsovård och bostäder.
Misstron underbyggs
Misstron underbyggs när polis, som inte känner området, invånarna och situationen uttalar sig okunnigt, plumpt eller bryter in i fel lägenhet. Misstron uppstår då det som borde benämnas vi blir till dom baserat på fördomar. Polisen såväl som ungdomarna i förorten påverkas likt eleverna på Lundsberg av den kultur som utvecklats och befästs. Ingen ser sina egna fel och brister, bara de andras, allt medan skolledningarna och polisstyrelsen säger att det är för otroligt för att vara sant.
Dialog över korv och saft
Det blir litet som när Actionpark öppnade och någon hade rökt marijuana. Det kallades till vuxenmöte för att man skulle lösa problemet. Skatemorsan Irene van Manen och jag var inbjudna utan att vara tjänstemän eller politiker men de som inte var inbjudna var ungdomarna. Nu tog vi med oss ungdomar till mötet i alla fall och det som skulle leda till en lösning på problemet blev i stället en dialog över korv och saft varje måndag under hela sommaren och en verksamhet i Actionpark som alla Göteborgare har anledning att vara stolta över.
Det är därför inte kommunstyrelsen och polisen som behöver ha krismöte. Det är kommunen och företrädare för föreningar samt enskilda invånare som behöver mötas. Det är vi tillsammans som måste se roten till varför vi har ett klimat och en kultur som föder våld. Sen kan kommunen och polisen ha möte för att lösa krisen att unga män dödar unga män. För detta finns redan ett samverkansorgan som borde ha sammanträtt varje vecka sen Anosh Sheytan för tre år sedan skrev en debattartikel om hur han på någon timma hade erbjudande om köp av fler vapen i Backa än vad polisen hade beslagtagit under ett helt år.
Kan inte göra det själva
Låt mig understryka att våra folkvalda vill alla väl, men de är också människor med egna perspektiv, förutfattade meningar och rädslor. Och de har ett jobb som de flesta av oss inte skulle palla med. De skall se till att allt i samhället sker på ett sådant sätt att delaktighet och jämlikhet präglar det gemensamma, att all samhällelig verksamhet ska motverka diskriminering och att demokratins idéer ska vara vägledande inom alla samhällets delar. Du, jag och alla andra ska ges möjlighet att behålla och utveckla vårt eget kultur- och samfundsliv. Men politikerna kan inte göra detta själva – du, jag och alla andra måste hjälpa till.
Reaktionen på Anosh Sheytans debattinlägg blev ett debattsvar från kommunstyrelsens Anneli Hulthén (S) och Jan Hallberg (M). Jag ordnade ett möte mellan Dario Espiga (S), Jan Hallberg och Anosh Sheytan. Med var också Karwan Shwani Faraj. Mötet kom mest att handla om tryggheten för Anosh, som hotats av småkriminella, i stället för det som både Ansosh och Karwan ville ta upp: hur gör vi för att komma tillrätta med vålds- och vapenproblemet?
Förändring finns i möten
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd måste vara det grundläggande målet för all samhällelig verksamhet. Det skall särskilt åligga kommunen, staten och alla de funktioner som kommer ur dessa att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet. Här har samhället, det vill säga du, jag och alla andra, misslyckats. Så hur åstadkommer vi en förändring?
När förlägger kommunstyrelsen, eller om modet fanns kommunfullmäktige, ett möte på den gård i Biskopsgården där de senaste skottlossningarna skedde?
När åker vi som inte bor i förorten ut och handlar för att med egna ögon och i möten se den verklighet som är full av värme, medmänsklighet och nyfikenhet?
När plockar vi upp alla eldsjälar och organisationer som vill förändra, förbättra och påverka även om vi inte förstår deras perspektiv eller delar deras åsikter?
När vågar det etablerade samhället se att exempelvis Pantrarna för upprustning av förorten, Neutrala ungdomsföreningen och liknande organisationer har kunskap, perspektiv och engagemang som är en del av lösningen? Lösningen inte på unga mäns våld mot unga män, utan hur vi tillsammans genom handling, engagemang och bekräftelse får dem som är utanför att komma in.
Skottlossningarna är en polisiär sak, men roten till det klimat och den kultur där våldet uppstår är allas vår sak att förändra.
Anders J Bergkvist
advokat och mentor till Actionpark, Actionhallen, Picknickfestivalen med flera ungdomsinitiativ
