Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Det är 20 år sedan fjorton personer miste sina liv, krossade av de sovjetiska stridsvagnarna vid TV-tornet i Vilnius. Det var då mörka krafter i Moskva med våld försökte rulla tillbaka de tre baltiska staternas strävan efter självständighet. Vi har all anledning att tacksamt minnas de som var beredda att offra allt för ett liv i frihet, skriver Carl Bildt.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Balternas kamp gav oss ett bättre Europa

    Tjugo år efter händelserna vid TV-tornet i Vilnius har vi all anledning att tacksamt minnas de som var beredda att riskera allt för att deras efterkommande skulle få ett liv i frihet, skriver utrikesminister Carl Bildt (M).

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Med firande och fyrverkerier högtidlighölls i november 2009 tjugoårsminnen av den skamliga Berlin-murens fall.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Men om 1989 var året då det yttre sovjetiska imperiet föll sönder var 1991 året då Sovjet självt rämnade under sina egna motsättningar. I år är det 20 år sedan Estland, Lettland och Litauen kunde återvinna sin självständighet med allt vad detta skulle komma att innebära inte minst för vårt eget land.

    Historien visar inget annat exempel på hur ett imperium har fallit sönder och samman med så liten blodspillan och så få öppna konflikter som blev fallet när Sovjetunionen rämnade och upplöstes.

    Men att det var långt ifrån självklart att så skulle bli fallet påminns vi inte minst i dag – 20 år efter det att fjorton personer miste sina liv krossade av de sovjetiska stridsvagnarna vid TV-tornet i Vilnius.

    Det var då mörka krafter i Moskva med våld försökte att rulla tillbaka de tre baltiska staternas strävan efter självständighet. Det blev i Vilnius och i Riga som detta ledde till öppet våld och blodsutgjutelse. Men planen var alldeles uppenbart att med våld och politisk manipulation tvinga fram ett sovjetiska återställande också i Tallinn.

    Före dess hade motsättningarna i Moskva successivt skärpts. I december hade utrikesminister Sjevardnadze avgått och varnat för en ny diktatur. De så kallade maktministerierna styrde allt mer över en allt svagare och allt mer vacklande Gorbatjov.

    Men även om det var dessa som omedelbart styrde försöken till våldskupper i Vilnius, Riga och Tallinn var det uppenbart att även Gorbatjov nu försökte vrida klockan tillbaka.

    Speciella KGB-förband flögs in. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov sattes in. Den högsta sovjetiska militärledningen fanns på plats för att leda operationerna. Från Kreml basunerades hotfulla krav ut. Så kallade nationella räddningskommittéer dök plötsligt upp. Mönstret var så tydligt det kunde vara. Men det misslyckades och vägen öppnades för den självständighet som skulle komma att bli en full realitet bara åtta månader senare.

    ”Januarihändelserna 1991 var den baltiska frihetskampens största ögonblick. Det var en utdragen kris med osäker utgång, där Estlands, Lettlands och Litauens folk visade mod, beslutsamhet och uthållighet – värdighet kort sagt.”

    Så sammanfattar Lars Fredén, som var Sveriges man mitt i dramatiken, i sin bok den historiska månaden. Och han har självfallet alldeles rätt i att det var de tre ländernas folk och ledare själva som var de verkliga hjältarna i det historiska drama som utspelades denna månad. De barrikaderade sina parlament för att värna sina folks orubbliga vilja att vinna sin frihet och stå emot fötrycket.

    Men också andra faktorer var viktiga.

    De tre staternas frigörelse hade aldrig lyckats om de inte hade haft ett fast stöd av Rysslands kämpande demokrater. Omedelbart efter händelserna i Vilnius reste den ryska rådsrepublikens president Boris Jeltsin till Tallinn, fördömde skarpt det som hänt och slöt ett samarbetsavtal med de tre ländernas ledare.

    Och i Moskva samlades tusentals människor i protest på gatorna. De visste att om mörkrets män skulle lyckas i Vilnius skulle de kanske lyckas också där. Rysslands då spirande demokrati var lika hotad som de baltiska folkens självständighet.

    För Sverige var dessa år de utrikespolitiskt mest krävande på åtskilliga decennier. Men solidariteten med de baltiska frihetssträvandena var stark. De 79 måndagsmötena i Stockholms centrum kom att skriva sin egen historia.

    Det tjänar föga att spekulera i vad som hade hänt om mörkrets offensiv hade lyckats i Vilnius, Riga och Tallinn i januari 1991. Sannolikt var Sovjetunionen dömt i alla fall, men sönderfallet hade med all sannolikhet blivit betydligt mer utdraget, åtskilligt mer blodigt och kanske till och med krigsfyllt än vad som kom att bli fallet.

    Kan knappast överskattas

    Betydelsen av januari 1991 också i det vidare perspektivet kan knappast överskattas.

    Händelserna under de två decennier som gått har gett oss ett nytt och bättre Europa. Att de tre baltiska staterna i dag är medlemmar i såväl Europeiska Unionen som Nato är betydelsefullt inte bara för dem utan också för oss. Vår säkerhet är i många viktiga avseenden kopplade till deras säkerhet, och vi har också ett starkt nationellt intresse i deras ekonomiska, sociala och politiska framgång.

    Detta år är det förvisso viktigt att vi blickar bakåt och erinrar om dramatiken, osäkerheten och heroismen för två decennier sedan. Men minst lika viktigt är att vi nu efter den ekonomiska krisen ser framåt och diskuterar hur vi ytterligare kan stärka inte minst det ekonomiska samarbetet.

    I dag har Ericsson en mer än dubbelt så stor andel av sin tillverkning i Estland som i Sverige, och från nyårsnatten är landet tillsammans med bland andra Finland en del av eurozonen. Men möjligheterna är på sikt inte mindre i Litauen och Lettland.

    Tjugo år efter händelserna vid TV-tornet i Vilnius har vi all anledning att tacksamt minnas de som var beredda att riskera allt för att deras efterkommande skulle få ett liv i frihet. Och att därtill ta tillfället i akt att reflektera over hur vi ytterligare skall stärka de band över Östersjön som är så viktiga för oss alla.

    Tjugo år efteråt vet vi att offren inte var förgäves.

    Carl Bildt (M)

    utrikesminister