Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Balansgång mellan design & terrorism

    PÅ SCEN: De klättrar på väggarna. De bygger om. De sätter sångaren Nicolai Dunger i en kub och drar paralleller mellan design och terrorism. Teater Bhopa siktar högt med nya föreställningen.
    Nu tystnar den inspelade monologen där Shanti Roney läser om konsten att slakta djur. Skådespelarna Anna Wallander och Pär Luttrop ställer sig på var sin avsats och hälsar välkomna ombord på flygplanet, kör igång kabinpersonalens säkerhetsritual som alltmer faller samman och övergår i en ordskur kring allsköns företeelser som skrämmer oss människor.
    Det är första genomdraget av pjäsen och koreografen Dorte Olesen, som på kort varsel kallats in sedan Anna Vnuk har varit tvungen att hoppa av, iakttar koncentrerat när skådespelarna talar om ebola och växande leverfläckar och att få på käften.
    Teater Bhopas nya pjäs handlar om rädslor. Om skräcken inför att vara fel och omedveten och bli bestulen och våldtagen och dö. Regissören Fredrik Egerstrand, som de senaste åren mest arbetat med film, väckte idén i höstas. Han poängterar att den tagit form efter många långa diskussioner med bland andra Jan Kärrö och Olof Lindqvist i teaterns konstnärliga råd och så småningom också med de båda skådespelarna.
    Gemensamma nämnare
    Arbetsnamnet Design och terrorism etsade sig fast alltmer och fick bli den fasta titeln, två begrepp som länge stått högt på dagordningen, med 11 september, bomber, kravaller, inredningsprogram, villalarm och varumärken. Att regeringen utlyst 2005 till designår var dock inget som någon på Bhopa hade i tankarna när ämnesvalet gjordes.
    - Det råkade bara sammanfalla. Men jag vet inte om det är någon bonus, säger Fredrik Egerstrand som har ett kluvet förhållande till båda företeelserna.
    Han ser design och terrorism som varandras motsatser, det ena en strävan efter ordning och det andra en önskan att skapa kaos. Men han tycker också att de har gemensamma nämnare.
    - För mig är designen någonstans också en del av terrorismen. När det blir ett tvång att ha en massa saker för att inte känna sig B, en andra sortens människa, då blir allting ett slags tvång. Det är en form av terrorism som inte låter en vara den man är.
    Fredrik Egerstrand ser pjäsen som en hyllning till människans rätt att vara just det, sig själv.
    Allt eftersom samtalen förts under idéarbetet har ännu fler människor och konstformer införlivats i projektet. I föreställningen sammanlänkas konst, film, teater, musik och design. När GP besöker repetitionerna ett par veckor före premiären känns det mer byggarbetsplats än teater. Föreställningen ska spelas i alla lokalerna och det stockholmska designkollektivet Uglycute har kallats in för att ytorna ska kunna utnyttjas bättre.
    När Anna Wallander och Pär Luttrop avslutat sin osäkerhetsföreskrift, som de kallar inledningen, klättrar de längs väggen och dansar ut till stora scenen. Fredrik Egerstrand tänker nu låta Dorte Olesen ta över och lämna sitt avtryck i föreställningens framväxt. Han förklarar för henne hur det är tänkt att allt för en stund ska övergå till ett slags mingelparty för publiken, medan Pär Luttrop far omkring som champagneservitör på rullskridskor och Anna Wallander dansar runt inuti en liten bar på hjul.
    Verket växer fram
    Dorte Olesen gillar rullskridskorna och föreslår att Pär Luttrop har på sig dem redan från början, under flygscenen. Kan bli perfekt, enas alla om. Verket växer fram under ett improvisatoriskt grupparbete medan rockartisten Nicolai Dungers röst strömmar ur högtalarna. Han ska ge en minikonsert under minglet, lufta några nya låtar där han sjunger till enbart pianokomp och sitta vid ett slags installation och spela. För pianot ska utgöra en del av en stor kub där flera videomonitorer kommer att visa filmer, bland annat en om ett par som återskapar sitt hem exakt efter designtidningarnas formler och en om en man som aldrig kommer någonstans eftersom husets säkerhetssystem upptar hela hans tid.
    Fredrik Egerstrand säger att han inte ser några risker utan bara fördelar i att smälta samman så många olika konstnärliga uttryck i en föreställning. Bakom greppet finns en önskan om att nå fler.
    - Genom att plocka in flera kreatörer i processen är det inte bara teaterns resurser som används. Bhopa är ändå en liten, liten teater. Den har en trogen publik, men inte världens största. Men den här föreställningen ska vara slutsåld, helt enkelt. Det är ett av mina mål, och även teaterns. Annars ser vi det som ett misslyckande, säger han.
    Efter en stunds imaginärt minglande i stora scenrummet på Bhopa fortsätter skådespelarna att repetera sina långa texter. Anna Wallander sopar golvet medan hon talar och bär en säck på ryggen.
    - Stanna hemma i Västra Götaland, det är säkrast! ropar hon i en utläggning om alla faror som lurar i världens alla hörn innan hon rycker i ett snöre från säcken på ryggen och vips har förvandlat sig till en jättelik fästing.
    Dorte Olesen fnissar till.
    - Vilken härlig text! säger hon.
    Senare säger Fredrik Egerstrand att teater lätt kör fast i hierarkier och att han drivs av en önskan att bryta upp dem.
    - Nu tar Dorte över. Man måste inte ha en regissör som är guden. Alla är med och gör det här.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.