Badtåget tog barnen till havet

ANNONS
|

Det var dr Allard som kom på idén med badresor för stadsbarn med arbetande föräldrar. Det som sen fortsatte i decennier inleddes under lågkonjunkturen på 1920-talet.

Ett av badbarnen var Gull-Britt Fahlin, född 1934, från Kungsladugård. som sjuåring traskade hon genom Slottsskogen med en kompis för att åka med Säröbanan ner till Askim.

- Det var långa banor av barn. Några lärare tog emot oss vid Linnéplatsen. Vi stora barn var över sju, de små i fyra- femårsåldern. Det var ganska trångt på tågen, men absolut inget bus, berättar hon.

Badtågen till Askim lämnade Linnéplatsen 9.32 och var tillbaka klockan 17.15. Tåget fick dock backa tillbaka till Järnbrott, då det saknades vändslinga i Askim.

ANNONS

Lärarna bockade av badbarnen som promenerade en halvtimme till de långa bryggorna. De informerades om vattentemperatur. Gull-Britt hade med sig handduk, smörgåsar och en emaljerad mugg, till den mjölk som gratis delades ut. De flesta gick i simskola och uppmanades ta simmärken.

- Jag var väldigt stolt över simborgarmärket och var på väg att ta kandidaten. Jag minns badresorna som roliga för oss som hade vuxit ifrån plaskdammen i Kungsladugård, säger Gull-Britt som antar att barn med rikare föräldrar vanligen vistades på sina sommarnöjen.

Ursprunget till Säröbanan, var det hundratal sommargäster som i slutet av 1800-talet bodde på Särö. De hade hittills varit hänvisade till hästskjuts eller ångbåt en gång i veckan, när tågen började rulla i juli 1903.

Danskar byggde den runt 2,5 mil långa banan med terrasserad banvall. De sista 1,5 kilometern mellan Släp och Särö blev klar först i mars 1904. Hela anläggningen kostade 1,3 miljoner, medan det som rullade gick på 460 000 kronor. Vid invigningstalet beskrevs Linnéplatsens stationshus som ett "träslott i snickarglädjens tecken".

Den växande bilismen i slutet av 1950-talet ledde till Säröbanans död. Fågeldammarna med lummiga träd höggs ner för att trafiken skulle fram. Några år före nedläggningen delade rälsbussar och spårvagnar på rälsen.

ANNONS

1960 revs det vackra stationshuset vid Linnéplatsen och ersattes av den skapelse som står kvar än idag. Fem motorvagnar som målats i rött sändes till Liberia, där de användes till i början av 1970-talet. Några av rälsbussarna blev restauranger. Skrotningen innebar att tippa vagnar utför ett stup och sen täcka dem med sten.

ANNONS