Här bor familjen Tuneld sedan 1952. I dag är man som mest nio personer och en drever, Tim, i det röda lilla huset precis på udden mot Styrsö Tången, med bryggan, den lilla sandstranden mot fyren och den trånga farleden just utanför.
Nu ska det sägas att sandstranden är inte speciellt stor. Men att ha ett sommarhus med både klippor och sandstrand ut mot Kattegatt är naturligtvis unikt.
Mest bor här Margareta Tuneld som en gång övertog huset av sina föräldrar och sedan skrev över huset på sina två barn Annika och Per och deras barn.
När min lilla snipa fungerar är jag härute de flesta av årstiderna men framförallt mellan jul och nyår. Det är fantastiskt att få leva så nära havet och årstidsskiftningarna, berättar Margareta Tuneld när vi sätter oss för en kaffepaus på en av husets tre altaner ut mot farleden.
Och sonen Per Tuneld berättar att när man sitter här kan man få uppleva lite dramatik ett par gånger per år.
Här utanför ligger tre små grund. Minst ett par gånger varje sommar smäller det till och stora båtar går på grund, då blir det liv här, förklarar han med ett roat leende.
Ler gör nog inte de drabbade båtägarna.
Pensionatets badhus
En gång i tiden var alltså huset ett badhus som tillhörde pensionatet på Vargö, några stenkast bort mot farleden ut mot Känsö och öppet hav. På övervåningen fanns zinkbadkar som värmdes upp av en vedeldad spis på nedervåningen.
1952 köpte Margareta Tunelds föräldrar badhuset som hon senare blev ägare till. Men historien är mer intressant än så. Margaretas mormor, Ulla, var gift med sjökaptenen Torsten Rinman. Ulla var i sin tur syster till den välkände Göteborgskonstnären Carl Kylberg. I ett annat hus härute på Vargö och i vintervistet inne i Göteborg föddes idén till stödorganisationen Livbojen som fortfarande stöder Sjöräddningssällskapet. Det är kanske inte så underligt att en av av Sjöräddningens kryssare en gång fick namnet Ulla Rinman.
Mina morföräldrar var mycket generösa personer, de kunde ge bort pengar till folk de mötte på gatan, förklarar Margareta Tuneld.
Höll på att rasa ned i havet
För knappt fyra år sedan förstod Margareta Tuneld och hennes två barn Annika och Per att något måste göras åt huset. Det höll helt enkelt på att rasa ut i havet. Så ett varsamt men mycket mödosamt renoveringsarbete inleddes.
När vi sitter på den solvarma altanen berättar de allihop om alla de vedermödor de hade under renoveringen som var klar först 2004. Hur de transporterade virke, cement, betongblandare, fönster och allt som hör en renovering till.
Vi vill knappt minnas allt slit, suckar Annika Tuneld.
Men nu är huset färdigt, nästan. En ny brygga har man fått ut mot havet. Men huset är inte stort, kanske bara knappt 70 kvadratmeter, men väl tillvarataget och utsikten från vardagsrummet rakt ut över havet och farleden är bedårande. Går man runt hörnet bort mot sandstranden är det öppet hav som gäller.
Högtrafikerat
En vanlig sommardag har vi kanske hundratals båtar precis här utanför. De kommer inifrån stan mellan klockan nio och ett och sedan kommer de tillbaka mellan två på eftermiddagen och sex på kvällen. Vi lär nog få höra nya plastdunsar på de tre grunden även i sommar, stackare, suckar Per Tuneld.
Till sist, farvattnet utanför Vargö kallas Vargö Höla, det var här dåtidens ostindiefarare låg och väntade på rätt vindar fram mot januari-februari varje år. Minnet av dem syns fortfarande på Vargö som järnringar i berget ned mot vattnet.
