Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Press-Misfits2

BACKA TEATER | The Misfits Om de missanpassade 1978 – 2016

Mattias Andersson och Backa Teater skriver teatermemoarer och Tomas Forser ser en underbar föreställning med både ljus och mörker.

TEATER

The Misfits Om de missanpassade 1978 – 2016

Av och regi: Mattias Andersson.

Koreografi: Tove Sahlin.

Maskdesign: Linda Boije af Gennäs.

Musiker: Stefan Avelsson och Mats Nahlin.

På scenen: Hannah Alem Davidson, Ulf Dohlste, Ibrahim Faal, Ylva Gallon, Anna Harling, Maria Hedborg, Gunilla Johansson, Mats Nahlin, Josefin Neldén, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg, Ove Wolf.

Kompositör och ljud: Jonas Redig.

Spelas till och med 13 maj

Politisk teater? Är inte det litet old school, frågar sig blaserat kulturfolk. Och det gör man trots siffrorna som visar att kostnaderna för skatteflykt är våldsamt mycket större än de för migration och flyktingmottagande.

I öppet konfliktfylld politisk tid vore det väl fan om inte teatern förhöll sig till sin samtid och dess konvulsioner. Backa Teater har gjort det sedan 1978.

The Misfits är titeln på den nya uppsättningen och teaterns europeiska projekt. Undertiteln preciserar med De missanpassade 1978–2016. 1978 invigdes teatern och 2016 går denna den senaste uppsättningen på turné i Europa som del av nätverket Prospero där bl.a. teatrar i Aten, Berlin och Zagreb ingår.

I den europeiska unionen stavas gemenskap kris, krig och flykt. Teaterhändelsen The Misfits är till sina mest vitala delar en retrospektiv över Backa Teaters visioner och framgångar genom åren. Teaterns historia är fylld av kraft och betydelse. Politisk teater? Ja, självklart men en som känner och har andra verkningsmedel än sådana som bara bekräftar det vi redan vet.

The Misfits tar sin början i utopiernas radikala 70-tal men slutar i samtidens mörker. Den skriver in oss i en samhällsförändring av dystopiskt slag. Så blir det nödvändigt för åskådarna att begrunda relationen mellan de missanpassade och deras motsats, de välanpassade.

Långa stunder är det en underbar föreställning, vibrerande av vitalitet i utrycken, med stark tillit i ensemblespelet och det självklara publiktilltal som är Backa Teaters märke. Så kan den också i denna uppsättning räkna in två av de viktigaste skådespelarna från resans start, Maria Hedborg och Ulf Dohlsten, men också låta musikerna Stefan Abelsson och Mats Nahlin minnas och musikaliskt diskutera sina decennier ihop med teatern. 60 plussare skriver brottstycken av sina teatermemoarer på scenen ihop med teaterns nya generation och deras scenuttryck. Det blir rent rörande vackert och gripande när Ulf Dolsten erinrar om sin succéroll i Historien om en häst (1982) och tar några galoppsteg från den gången utan att lyckas intressera sina yngre kolleger.

Att skriva historia medan den pågår är teaterns själva grund men i denna föreställning ser man sig själv i backspegeln. Få grepp väcker lika stor förtjusning hos en lojal publik som känner platsen och har hört om dess historia.

Några av föreställningens starkaste scener är gjorda med de referenser som hör ihop med Backa Teater, dess platsspecifika identitet, dess största framgångar men också den stora katastrofen 1998, Backabranden i byggnaden bredvid med 63 döda ungdomar. Den som hade anlagts av ungdomar som hade portats av arrangörerna men som hade kompisar bland dem som festade på det överfyllda diskoteket.

Maria Hedborg gör den historieskrivningen med smärtsam närvaro och förtvivlan i sina händer. Ramtin Parvaneh står i hennes närhet, lyssnar och delar. Själv hade han gått hem tidigt den kvällen.

På en annan skala firar föreställningen triumfer med retrospektiv av att vara teatermusiker i händerna på nya regissörer och trender. Stefan Abelsson och Mats Nahlin leker sig igenom det som var gångbart för Backas Misfits genom åren, Black Sabbath, punk, synth, hiphop, techno och så vidare.

Föreställningens centralt destruktiva familjescen är ett mästerverk i slimmad text och katastrofal laddning. Familjen sitter till bords. Två tysta barn mellan föräldrarna. Ove Wolf som pappan gör en kaospilot på väg mot sammanbrott och mamman som vill ha svar och förklaring gestaltar Ylva Gallon i stelnad undran. Det är en destruktion i den högre skolan, lika främmande som igenkännbar.

Gunilla Johansson ger stark närvaro åt tjejen som kommer hem från utekväll på stan. Mamman är packad ännu en kväll och huset nedsläckt medan det lyser söndagsmiddag hos grannarna. Flickan är i tillståndet mellan förtvivlan och uppror.

Ulf Rönnerstrands gör en strålande tolkning av en marginaliserad tonåring när han smärtsamt skickligt frilägger nördens psykopatologi.

Scenrummet är slutet i korrugerad plåt som en förvaring och en plats att fly till väggarna, krypa ihop i hörnen och vänta på att dörrarna skall öppnas. Det ställer stora krav på den koreografi som befolkar det nakna spelrummet. Där finns fina partier men konventionella rörelser laddar ur scenen.

Några invändningar mot föreställningens slutscener har jag men de ändrar inte på bedömningen att regissör, ensemble och Backa Teater än en gång gjort ett oundgängligt inspel i vår tid.

Mest läst