Skottdramat på Hisingen i Göteborg har på nytt blåst liv i debatten om segregation och utanförskap beroende av till exempel hög arbetslöshet, trångboddhet och låga skolresultat som kan prägla människor i invandrartäta bostadsområden i Sverige.
Det är viktigt att lyfta fram att alla människor inte upplever segregation och utanförskap i dessa områden och att det är en minoritet av unga män som skapar oreda, otrygghet och begår brott genom bilbränningar, skjutningar, knarkhandel, skadegörelser, gängkriminalitet och så vidare. Majoriteten av invånarna vill att deras bostadsområde skall vara lugnt och fridfullt. Dessa människor upplever en stor frustration och rädsla över det som sker.
Integrationsdebatten handlar ofta om samhällets (till exempel skolan och polisen) och politikers ansvar, men var är debatten om föräldrars ansvar för sina barn? Dessa unga män har givetvis ett eget ansvar för sina handlingar och beteenden, men varför debatteras inte föräldrarnas ansvar när det gäller dessa barn som hamnat snett i samhället? Det borde vara ett misslyckande och sorg för föräldrar när deras barn väljer en destruktiv och marginaliserande livsstil som kan leda till ond och bråd död.
Passerar obemärkt förbi
Debatten fokuserar på allt och alla som påverkas av oredan, otryggheten och brottsligheten i dessa bostadsområden, men föräldraansvaret passerar obemärkt förbi. Då tänker jag inte på alla de föräldrar som bevisligen tar ansvar för sina barn i dessa områden, utan föräldrarna till de unga män som skapar oreda, otrygghet och begår brott. Var finns föräldrarna i dessa unga mäns liv? Var finns föräldrarna till dessa unga män i debatten?
Debatten undviker föräldraansvaret med den konsekvensen att alla föräldrar, ungdomar och barn i dessa bostadsområden hängs ut, i stället för den problematik som kan omge föräldrar som inte tar tillräckligt ansvar för sina barns uppväxt och uppfostran. Debatten fokuserar i stället på andra problem som finns i dessa bostadsområden (som kan leda till exempelvis segregation och utanförskap) och används som förklaringar till varför just dessa unga män skapar oreda, otrygghet och begår brott.
Haltande verklighetsbeskrivning
Verklighetsbeskrivningen haltar dock betänkligt, eftersom flertalet unga män i dessa bostadsområden inte skapar oreda, otrygghet eller begår brott. Att skylla på segregation och utanförskap är att bortförklara och förmedla en verklighetsfrämmande bild som bortser från föräldrarnas ansvar för sina barns uppväxt och uppfostran.
Debatten om segregation och utanförskap blossar alltid upp när det sker obehagliga händelser i invandrartäta bostadsområden och människor i dessa områden dras över en kam trots att en minoritet av unga män står för oredan, otryggheten och brottsligheten.
Det sker en kollektiv skuldbeläggning av människor i dessa bostadsområden. Varför skall alla föräldrar, ungdomar och barn förknippas med den minoritet av föräldrar vars barn skapar oreda, otrygghet och begår brott?
Det går inte skylla allt på samhället och politikerna för det som sker i dessa bostadsområden. Samhället och politikerna har sitt ansvar, men alla föräldrar måste ta ansvar för sina barns anpassning och integration för att inte bidra till deras missanpassning och separation från det svenska samhället.
Föräldrar har ansvar för sina barns uppväxt och uppfostran – det är inte samhällets eller politikers uppgift. Dessa unga män har dessutom ett eget ansvar.
Tydlighet avseende föräldrars ansvar för sina barns uppväxt och uppfostran kan bidra till att samhällets och politikers satsningar också fokuserar på hur dessa föräldrar och deras barn kan upptäckas, följas upp och stöttas i tid för att barnen inte skall hamna snett i samhället.
Göran Svensson
professor och forskningschef, Oslo school of management
uppvuxen på Hisingen
