Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Avveckla Europas inhumana institutioner

Det är hög tid att EU tar krafttag för att avveckla de tusentals institutioner där personer med funktionsnedsättningar spärras in i brist på andra mer humana stödformer, skriver bland andra EU-parlamentariker Cecilia Wikström (FP).

Europa är ett av världens rikaste hörn, och ändå möter en majoritet av staterna behoven hos funktionsnedsatta medborgare genom att fösa ihop dem, spärra in dem och i många fall låta dem tyna bort.

Det saknas tillförlitliga siffror om hur många institutioner för funktionshindrade som finns i Europa. Enligt en färsk rapport från ECCL (European Coalition for Community Living) är närmare 1,2 miljoner personer i EU och Turkiet placerade på institutioner. Troligen är det verkliga antalet mycket högre eftersom många stater saknar heltäckande statistik. Uppskattningsvis är dessutom minst 150 000 av dem barn.

Forskning har sedan länge visat att ingen mår bra av att bo på institutioner, oavsett funktionshinder. Barn som växer upp på institution får ofta svåra känslomässiga störningar och riskerar att utsättas för både övergrepp och annan kränkande behandling. Även när det gäller vuxna vet vi att ett liv på institution är nedbrytande och stjäl år av människors liv.

Ohållbar situation

Det är dock få stater som erbjuder alternativ till institutionsvård för den som på grund av funktionsnedsättningar behöver hjälp av andra. I praktiken får familjerna ta hela ansvaret, ofta omvårdnad dygnet runt. För många blir situationen ohållbar och en institutionsplats är enda lösningen. Om samhället i stället erbjudit lösningar som personlig assistans och hjälpmedel i vardagen kunde barn med funktionsnedsättningar få växa upp i sina familjer och som vuxna leva ett självständigt liv som andra i samhället. Detta är verklighet i Sverige och Norge, men än så länge ingen annanstans.

Situationen i Västeuropa skiljer sig inte så mycket från Central- och Östeuropa, även om standarden på byggnader och inredning är sämre i fattigare länder. I väst finns många enorma institutioner, ibland med flera tusen intagna på en och samma anläggning. Det innebär egna slutna samhällen med egen frisör, tandläkare och så vidare. Det finns då ingen anledning för de boende att någonsin lämna området. I Holland hyser den största institutionen 5 700 personer. I Frankrike är köerna till institutionerna så långa att familjer i stället har börjat köpa sig plats på belgiska institutioner. Det betyder att barnen placeras tiotals, kanske upp till hundra mil hemifrån. Kontakten med familjen blir förstås mycket sporadisk, för att ofta snart upphöra helt.

Betalar ett högt pris

Så ser verkligheten ut trots att vi vet hur högt priset för de drabbade personerna är. En djupstudie av livet på institutionerna gjordes 2003 på uppdrag av EU-kommissionen, “Included in society”. Ett antal institutioner i Frankrike, Ungern, Polen och Rumänien granskades närmare. Resultatet visar att livet för personer på institutionerna präglas av inaktivitet och isolering. Personalen är för få för att kunna erbjuda någon sysselsättning eller rehabilitering. Miljön är opersonlig och det saknas möjlighet till avskildhet och privatliv. Kontakten med familj, vänner och samhället i övrigt är starkt begränsad. Här utvecklas ofta oacceptabla metoder och beteenden hos personalen, exempelvis att låta personer ligga kvar i sina sängar hela dagarna eller att använda spjälsängar för att kontrollera besvärliga personer. Rapportens resultat stämmer väl med andra liknande studier.

Så skulle ingen som själv kan bestämma välja att leva. Inte du, och inte vi. Frågan är då varför vi accepterar det för de mest utsatta medborgarna som har svårast att säga ifrån?

Det strider dessutom mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Enligt artikel 19 ska staterna se till att människor kan leva som andra i samhället, med samma valmöjligheter när det gäller var man ska bo, och med vem. Det stöd man behöver i vardagen ska ges i samhället i form av personlig assistans och tillgång till hjälpmedel och ska motverka isolering och segregering. Även EU:s egna fördrag och europeiska konventioner slår fast att individens frihet och icke-diskriminering av olika minoritetsgrupper är mänskliga rättigheter.

Kontraproduktiva bidrag

Trots det används än i dag medel ur EU:s egna strukturfonder till institutioner för människor med funktionsnedsättningar. I Centraleuropa och Baltikum styrs EU-bidrag som ska användas för att förbättra livsvillkoren för medborgarna till olika byggprojekt för att rusta och i vissa fall till och med bygga nya institutioner. Investeringar som gör en avveckling i det närmaste otänkbar de närmaste decennierna.

Häromveckan rullade och marscherade hundratals personer med funktionsnedsättningar i en demonstration på gatorna i Strasbourg. Deras budskap var: Avveckla Europas institutioner – ge oss personlig assistans och ett liv i frihet.

Vi svenska EU-parlamentariker från olika partier kan inte annat än att hålla med. Det är dags att agera, Europa!

Cecilia Wikström (FP)

EU-parlamentariker

Lena Ek (C)

miljöminster, fd EU-parlamentariker

Göran Färm (S)

EU-parlamentariker

Anna Hedh (S)

EU-parlamentariker

Olle Ludvigsson (S)

EU-parlamentariker

Isabella Lövin (MP)

EU-parlamentariker

Marit Paulsen (FP)

EU-parlamentariker

Carl Schlyter (MP)

EU-parlamentariker

Olle Schmidt (FP)

EU-parlamentariker

Alf Svensson (KD)

EU-parlamentariker

Marita Ulvskog (S)

EU-parlamentariker

Åsa Westlund (S)

EU-parlamentariker

Mest läst