Avväpnande om Ahangs ångest

"Självutlämnande på ett häpnadsväckande sätt, samtidigt välgörande" skriver GP:s recensent

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det börjar i ren glädjeyra och fest. Alla vännerna är där och omsluter henne med värme och kärlek av det slag som varar länge, och vars hjärtslag bultar ända ut i biosalongen. Ahang är dottern, systern, vännen som de alla älskar, så stark och skör på samma gång. I nästa scen byts sinnesstämningen tvärt: från lycka till förtvivlan. Ahang är inte bara det firade födelsedagsbarnet, "blomman i sin familj". Hon lider också av svår panik- och separationsångest, depression och sömnsvårigheter. Det går i perioder. Så fort hon känner sig det minsta otrygg sätter det igång. Självföraktet. Gråtattackerna. Med sig i väskan bär hon ständigt sin trygghetsdosa med nödmedicin för olika symptom: antidepressiva mot ångest, Sobril mot den vidriga oron, Xanor när den verkliga skräcken sätter in.

ANNONS

Med kamerans hjälp ger sig filmaren, född i Shiraz i Iran och uppvuxen i Lerum, i kast med sitt eget psyke. I intima vardagliga situationer intervjuar hon systrarna, föräldrarna, sin bästa vän, vårdpersonalen och psykologen. De andra i terapigruppen dit hon går. Det blir ett öppet utforskande, där Ahang söker svar på varför livet stundtals blir så outhärdligt just för henne. När hon ändå, på så många sätt, har det så bra.

Ahang var bara två år när familjen kom till Sverige efter en tid i flyktingläger. Familjemedlemarnas självransakan växer till en historia om olika överlevnadsstrategier. Vad för slags känslor du kan tillåta dig och inte.

Humorn och det direkta tilltalet kombineras med en detaljrikedom värdig den brittiska filmaren Kim Longinotto.Skörheten är självutlämnande på ett häpnadsväckande sätt,samtidigt välgörande.

ANNONS