Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Avhopp hjälper ingen

FN-medlaren Kofi Annans avhopp är nedslående, men ingen ursäkt för att ge upp hoppet om konflikten i Syrien.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det finns inga höga hästar kvar att klamra sig fast vid vad gäller Syrien. Alla sidor, internationella och inhemska, är medskyldiga till att Syrien närmar sig ett inbördeskrig. Detta står klart efter att FN:s förre generalsekretare Kofi Annan meddelat att han hoppar av som FN:s utsände fredsmäklare. Annan kritiserar särskilt Ryssland, Kina och Iran för att de blockerar en internationell insats som han tror skulle kunna få våldet att upphöra. Att Annan är utled på att arbeta med ett handlingsförlamat säkerhetsråd är förståeligt. Konflikten i Syrien är ett eko av kalla krigets låsningar. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ryssland har kritiserat Nato för att ha missbrukat FN-mandatet att ge flygunderstöd till de libyska rebellerna. Knappast trovärdig, men det är bland annat så ryssarna motiverar sitt val att lägga veto mot en utökade insatser i Syrien. Kofi Annan lyckades trots motsättningarna få till ett eldupphör i april, men när Assad-regimen insåg att en militär intervention inte hotade så återupptogs stridigheterna. En läxa som världen lär sig om och om igen: Det krävs en piska för att moroten ska se aptitlig ut. 

Det står utom alla tvivel att diktatorn Bashar al-Assad måste avgå, vilket Annan också skriver i sin avskedsartikel i Financial Times på torsdagen. Men vettiga alternativ saknas. Oppositionen är splittrad och kan inte ge ett övertygande eller legitimt regeringsalternativ. Dessutom har de långtifrån vinnlagt sig om att övertyga de kristna och shia-muslimska minoriteterna om att de kommer avstå från utrensningar. Risken för hämndaktioner mot alawiterna, minoriteten som Assad tillhör, är överhängande. Att det finns stora islamistiska grupper i rebellstyrkorna, exempelvis internationella Al-Qaida, understryker att konflikten kan få långtgående konsekvenser för regionen i stort.

Geopolitiska intressen påverkar mycket mer än i fallet med Libyen. Ryssland och Iran stöttar Assad, medan Saudi-Arabien och Turkiet ser en möjlighet att utöka inflytandet om de sunni-muslimska rebellgrupperna vinner. Det är också i det ljuset som Annans avhopp kanske ska ses. Medlandet får inte maskera realiteterna. 

Rapporteringen från Syrien baserar sig ofta på källor som själva har en insats i utvecklingen. Få journalister är på plats. Vad som är sant, utöver att avskyvärda brott begås av båda sidor, är i princip omöjligt att fastställa med säkerhet i strömmen av motstridiga uppgifter.

Fredsmäklandet mellan Assad och rebellerna verkar ha upphört att fungera. Som Kofi Annan sade: ”Jag kan inte vilja ha fred mer än de stridande, eller Säkerhetsrådet och det internationella samfundet heller för den delen”. Pågående finanskrig och tröttheten efter krigen i Afghanistan och Irak gör att även Västmakterna drar sig för militära aktioner. Men att drabbas av hopplöshet hjälper ingen, och arbetet inom FN måste fortsätta trots bakslagen. Passivitet är inget alternativ.

GP 5/8 -12