När jag bodde i Berlin för ett par år sedan hände det att jag gick på hörspelsföreställningar på ett planetarium i Prenzlauer berg. Publiken satt i sköna fåtöljer och lyssnade under den artificiella stjärnhimlens kupol. Ett vinnande koncept.
När nu Stockholm – och jag tror Sverige – begåvas med sin första ljudkonstscen, Audiorama, är skalan lite blygsammare. Lokalen ligger i Torpedverkstadens källare, granne med Teater Galeasen och Moderna Dansteatern. Rummet är litet och stolarna innanför ringen av högtalare spartanska, men tekniken är vass. Premiärföreställningen av Federico Garcia Lorcas Blodsbröllop, i bearbetning och regi av Nasim Aghili, blir en fysisk upplevelse, trots avsaknaden av verkliga kroppar.
Ljudets uppdelning på ett stort antal högtalarkanaler skapar illusionen av att befinna sig i händelsernas centrum. Man får lust att vända sig mot dörren som knarrande öppnas bakom en eller mot rösten snett från sidan. Eller ta skydd för våldsamma oväder eller fradgande hästar som tycks rusa rakt emot oss. En känslig ljussättning gör också sitt till.
Upplevelsen har en atmosfär av torkad jord, hetta och den blodröda men sorgkantade mystik som Lorca kallade ”duende”. Aghili har dessutom bytt kön på den febriga utmanaren, som bruden flyr med mitt under bröllopsfesten. Denna lesbiska passion ger en ny, ung nerv åt pjäsen och dess sorgesång över ett lantligt byliv där machismo, giftastvång och vassa knivar gör hederskulturens gemensamma sak.
Blodsbröllop spelas inte bara på svenska, utan också på persiska. Över huvud taget verkar Audiorama vara en scen inställd på flexibilitet. Den skinande nya lokalen har redan hunnit härbärgera både babyrave och elektroakustiska konserter med liggande publik.
Hatten av för tidigare nätbaserade Auditiva teatern, som med Karin Starre i spetsen fått gehör hos Kulturrådet, Framtidens kultur, Landstinget och finansmannen Per Josefsson. Nu blir vi ännu många fler som lyssnar.
