Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Att leva med ett krig är att vara ett med ett krig, skriver Sara Abdollahi.
Att leva med ett krig är att vara ett med ett krig, skriver Sara Abdollahi.

Att vara flykting är ett tillstånd, jag vet!

Det är någon gång under 80-talet. Jag är ett barn och mina föräldrar har täckt för fönstren med aluminium som ska fungera som skydd när krigsplan från fiendelandet anfaller oss. När vi hinner gömmer vi oss nere i källaren.

Vi sluter ögonen, men vi hör kriget rasa fram.

Efter ett anfall dröjer sig granitgrå rök över staden.

Att leva med ett krig är att vara ett med ett krig. När vi äter på restaurang sitter jag på bordet, äter lök tills tårarna rinner. Vi äter kobideh. När vi ska hälla upp läsk från glasflaskan flyter delar av en kackerlacka omkring i det bruna, marinerar sig i sockret.

Alla pojkar/män över 16 eller om det är 18 måste göra militärtjänst, de ska ut i kriget, döda om det krävs. Jag har män i min släkt som gör militärtjänst. De vittnar om skräcken när huvuden skärs av mitt i natten och en nära släkting träffas av granatsplitter i ena ögat så att han inte längre kan se.

Jag tillbringar krigsdagarna i sällskap med mina fantasier. Jag hittar på berättelser om andra familjer som lever i en annan tid. Men när jag ska skriva om mig själv blir jag tom.

Senare ska jag komma att lämna tillståndet människa för tillståndet flykting.

Vi kommer till Sverige och jag finner språket, men också distansen för att sätta ord på mina erfarenheter. Jag lyckas med det, inte genom modersmålet, men genom svenskan.

Någon som lyckas väl med att sätta ord på erfarenheter av krig och invasion är den iransk-amerikanska poeten Solmaz Sharit vars debutlyriksamling Look nyligen kom ut i översättning av Ida Börjel & Jennifer Hayashida.

”En gång tjöt jag så högt vid gränsen, att till och med mannen med stämplarna och hölstret sa ’Gråt inte. Du är snart hemma’. Min distribution över klotet som omdiskuterats och kvoterats. En nation kan bara hantera så många av mig.”

Sharif gestaltar kriget mellan Iran och Irak och en familjs splittring och sorgen efteråt. Hon beskriver också invasionerna av Irak och Afghanistan. Genom att rannsaka språket och använda sig av arméns vokabulär och försvarsdepartementets ordbok skapar hon en materiell förståelse av kriget.

Jag läser orden om och om igen. Påminns om hur språket fortsätter att vara en del i skapandet av ett vi och ett dem, av nationer, gränser och krig.

När jag slår igen boken läser jag i tidningen om 106-åriga Bibikhal Uzbek som ska deporteras till osäkra Afghanistan. Sedan beskedet ligger hon i sängen, stilla, apatisk. Jag läser samtidigt om hur en deportation från Storbritannien till Afghanistan stoppas då piloten vägrar att lyfta. Det innebär att 22-åriga Samim Bigzad inte kommer att halshuggas.

Jag drömmer om att: 1. när den här krönikan går till tryck så har Migrationsverket ändrat sig och Bibikhal och hennes familj får stanna. 2. om ett annat språk där den rådande språkförskjutningen bryts så att flykting inte längre är ett skällsord som någon är utan ett tillstånd som någon befinner sig i. 3. att det motstånd som skimrar till i poesin, att ekot från protesterna mot utvisningarna, en dag ska omsättas till samhällskroppen.

Mest läst