Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Att skaffa barn på egen hand

En sommardag i Stockholms skärgård visar stickan en glad gubbe. Josefin Olevik tar en promenad i skogen och tänker på det orimliga i fatta beslut om ”att göra sig ett barn” Sen packar hon sin ryggsäck och ger sig av mot nattåget till Köpenhamn utan att berätta det för någon.

För tre och ett halvt år sedan blev hon mamma efter en assisterad befruktning i Danmark. Hon hade valt att söka sig till en klinik utomlands eftersom den svenska lagen ännu inte omfattade ensamstående. I nya boken Den befriade familjen delar hon med sig av sin historia. Egentligen hade hon bestämt sig för att inte skriva om detta. Som frilansjournalist hade hon hanterat många andra människors berättelser men när det kom till hennes egen tvekade hon.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Det blir lätt att man gör journalistik av allt, det här ville jag bara skulle få vara mitt liv, säger hon.

Men något år efter att barnet fötts träffar hon en kompis som tycker att hon ändå borde skriva, vem skulle annars göra det? Fanns det överhuvud taget några böcker om det här?

Josefin Olevik hade träffat på många som velat prata med henne och tänkte att det fanns nog ett värde att berätta ändå.

- Kanske hjälper jag den här familjekonstellationen genom att avmystifiera och ta bort den skuld och skam som finns genom att visa mig.

Förlaget föreslog att hon skulle börja med att skriva ned sin egen historia för att ha som utgångspunkt.

- Jäklar vad jag kämpade med det, jag tror jag höll på i fyra månader. Jag kände mig ju trygg i mitt beslut men det var så mycket som föregick det.

Sen gällde det att balansera det privata med reportageskrivandet. Hon ville ha ett personligt språk men halkade hela tiden in i journalistrollen. Lösningen blev att processa allt genom hennes egen berättelse.

- Det var svårt, det är inte alls så jag skriver i vanliga fall.

I boken vänder och vrider hon på familjebegrepp och barnlängtan, redogör för tankar och argument för och emot assisterad befruktning, intervjuar personer med olika erfarenheter och ståndpunkter. Hon vänder också blicken mot historien – mycket har hänt med synen på familjen på ganska kort tid, på 50 -talet bodde 30 procent av de "oäkta" barnen på barnhem eller i fosterhem och så sent som 1973 var en ogift mor tvungen att ha en barnavårdsman till sitt barn – men det var den egna berättelsen som var svårast. Var det rätt mot barnet? Mot familjen? De hade ju inte valt att vara med.

- Man utsätter ju sig själv också, det känns läskigt nu när boken är utgiven men också roligt, jag hoppas att den kan leda till att man börjar prata mer om det här. Jag som alltid skrivit om andra måste ju också kunna dela med mig någon gång.

I Josefin Oleviks lilla lägenhet på tolfte våningen flödar solen in genom fönstren. Att bo i ett höghus var inget som hörde ihop med hennes bild av livet med ett barn, hon hade tänkt sig en liten stuga på landet. Men, som hon skriver i boken, det blir inte alltid som man tänkt sig.

En hylla i vardagsrummet är fylld av barnböcker och leksaker, tydliga tecken på att här bor det också ett litet barn. Just nu är han på dagis men ska snart bli hämtad för att följa med sin mamma till fjällen.

Barnlängtan hänger oftast ihop med en dröm om tvåsamhet, när Josefin Olevik insåg att det inte måste vara så kände hon sig lättad. Då var hon 34 år, en kärleksrelation hade kraschat och hon hade tröttnat på att ha allt fokus på sig själv. Hon ville ha ett annat liv.

- Det var mitt livs bästa beslut. Att ha gått utanför normen gjorde att jag kunde gå utanför normen på andra sätt, jag känner mig inte så styrd av förväntningar längre, jag har blivit lite friare.

Innan hon på allvar började fundera på donatorbarn var hennes starkaste oro vad andra skulle tycka. Men de närmaste blev bara glada och från andra möts hon för det mesta av en positiv nyfikenhet.. De vanligaste frågorna handlar om donatorn. Själv funderar hon inte så mycket över det.

- Jag är uppvuxen i en brokig familj, med skilsmässor och hel- och halv- och bonussyskon. Jag känner inte att biologin varit avgörande. Men jag har full respekt för att Abbe kanske så småningom vill söka reda på sin genetik.

Han har börjat ställa frågor och hon är glad att han ställer dem. Det ger anledning att prata.

- Det är lite tufft, för han är ju en avvikare som inte har en pappa, hur grundad jag än är i det här beslutet så är det han som får en massa frågor. Men jag tröstar mig med att det finns många barn som inte lever helt enligt normen. Man ska inte göra för stor grej av det.

Att skaffa barn på egen hand handlar mycket om mamman. I ett kapitel i boken undersöker Josefin Olevik de barnlängtande männen. Hon träffar ett homosexuellt par med två barn, det ena kom till med hjälp av en tjejkompis, det andra genom en amerikansk surrogatmamma, och hon träffar en ensamstående homosexuell man.

- Jag letade också efter heterosexuella singelmän som skulle kunna motsvara min grupp, men de var svåra att hitta.

Ensamstående män kan inte skaffa barn på egen hand. Är inte det orättvist?

- Det är ett återkommande argument, jag tycker inte det väger särskilt tungt. Det är också orättvist att kvinnan ska bära barnet i nio månader och sedan föda det. Någon rättvisa tror jag inte finns inom reproduktionen.

Under researchen upptäckte Josefin Olevik att det finns män som donerar sperma helt utanför myndigheternas kontroll. Hon blev förvånad när hon insåg att det var en ganska stor verksamhet. Kontakt tas via ett forum på internet, sedan möter donatorn upp med en liten plastkopp. Inga pengar är inblandade.

- Det var konstigt. Jag funderade över deras drivkraft, kanske ett behov av att vara behövd? Det här är en ganska mörk verksamhet, kanske den nya lagen kan rensa i den.

Ett annat argument i debatten har varit att barn behöver två föräldrar?

- Att vara en förälder innebär en större sårbarhet det kommer man inte ifrån, men det kan kompenseras, det är viktigt att ha ett nätverk. Vi ensamstående knyter vår storfamilj närmare. Man utgår ifrån att konstellationen man/kvinna är stabil men så är det ju inte, 50 procent skiljer sig, det kan finnas missbruk och övergrepp.

Kärnfamiljen har länge varit en stark norm som påverkat våra drömmar och föreställningar, men verkligheten ser annorlunda ut. Josefin Olevik tror på en bredare definition av familjen.

- Sakta men säkert kommer den att påverka samhällsplaneringen, till exempel bostadsbyggande.

Från och med 1 april i år gäller en ny lag som gör det tillåtet även för ensamstående kvinnor att låta sig insemineras i Sverige.

- Det innebär som jag uppfattar det, att staten räknar familjer som min som en fullgod familj och inte någon negativ avart. Det är en stor grej att bli accepterad.

Att det nu är möjligt även lagligt för kvinnor att skaffa barn på egen hand tror hon kan bli en blåslampa för jämställdheten.

- Det sista steget återstår, fortfarande tjänar kvinnor mindre och gör det mesta av hushållsarbetet. Men nu kanske kärnfamiljen får konkurrens.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.