Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Vissa domstolar har valt att arbeta tätare med socialtjänsten i vårdnadstvister, då har även familjerättens handläggare deltagit vid den muntliga förberedelsen i tingsrätten. Det tycker jag visar på att utvecklingen är på väg åt rätt håll. Men för långsamt, skriver jurist Caroline Högberg.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Att se barnet är allas ansvar i en vårdnadstvist

    Vårdnadstvister handlar om en tredje person – barnet. Det glöms ofta bort. Ge barnet ett eget ombud och se till att samarbetet mellan familjerätten, domstolen och socialtjänsten blir bättre, skriver jurist Caroline Högberg.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Vårdnadstvister är inga vanliga mål, det handlar om ett annat förhållningssätt. Alla inblandade aktörer har ett ansvar att lyfta blicken och sätta sig in i barnets situation. Det är tyvärr fortfarande så att huvudpersonen i familjerättsmålen, barnet, inte har något eget ombud i ärendet inför domstolen. Ett eget barnombud i vårdnadstvisten skulle sätta mer fokus på barnet och mindre på föräldrarnas konflikt. Alla har här ett stort ansvar för att ”barnets bästa” ska bli mer än vackra ord.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Barnets bästa ska vara en överordnad princip oavsett om besluten tas av socialtjänsten, skolan eller domstolen. Det som glöms bort är att barnets vilja också ska ses som en självständig omständighet och därmed läggas till grund för domstolens ställningstagande, detta är extra viktigt när det handlar om lite äldre barn.

    Behöver bekräftelse

    Många säger att barnet befinner sig i en lojalitetskonflikt och tvingas välja sida. Jag menar att barnet behöver få bekräftelse genom att man lyssnar på vad det har att säga, och detta utan att barnet för den skull tvingas ta ställning för eller emot en förälder. Här är Barnombudsmannen tydlig – barnen som sitter i kläm mellan sina föräldrar vill bli sedda.

    I ett familjemål är fokus inte enbart på att vinna. Som ombud handlar det om att arbeta för en lösning som gagnar barnet. Självklart står jag vid min klients sida och framför dennes intressen, men jag ser också som mitt ansvar att vägleda och informera om familjemålens speciella karaktär. Jag har aldrig mött någon som inte senare varit tacksam för denna vägledning.

    När socialtjänsten får i uppdrag av tingsrätten att träffa föräldrarna och barnet i ett första samtal, kallas det för snabbupplysningen. Här väljer flera att inte träffa barnet, vilket jag starkt ifrågasätter. Det finns en uppfattning att man skyddar barnen genom att inte prata med dem och den uppfattningen är helt i strid med vår lagstiftning och Barnkonventionen. Och just valet av metod som socialtjänsten använder sig av i sitt utredningsarbete är viktigt att lyfta fram. Under mina år på familjerätten, hände det ofta att barnet uttryckte en tydlig vilja inför mig, men inte ville att föräldrarna skulle få reda på den. Utmaningen blev då att på ett professionellt sätt finna vägar att argumentera för min bedömning utan att hänga ut barnet.

    Slöseri med skattemedel

    Efter snabbupplysningen händer det att familjerätten får i uppdrag att genomföra samarbetssamtal med föräldrarna för att se om man kan komma överens i tvistefrågorna. Familjerätten får i det här läget en stor kunskap om tvisten, parterna och barnet. Tyvärr ligger det inte i familjerättens uppdrag att förmedla denna kunskap till domstolen i dag. Det är slöseri med samhällets resurser att det som kommit fram under samtalen inte tas tillvara. Ingen är betjänt av att tvistemålen drar ut på tiden.

    När tvisten går så långt som till utredning väljer domstolen sällan möjligheten att specialutforma utredningsuppdraget efter den unika familjen, barnet och situationen, detta tycker jag är helt fel. Rättssäkerhet går hand i hand med individanpassning och flexibilitet i familjemålen. Det ska också vid behov finnas utrymme för kommunikation mellan socialtjänsten och domstolen, i stället för en fyra månader lång, generell utredning. Vissa domstolar har valt att arbeta tätare med socialtjänsten, då har även familjerättens handläggare deltagit vid den muntliga förberedelsen i tingsrätten. Det tycker jag visar på att utvecklingen är på väg åt rätt håll. Men den utvecklingen går för långsamt och vi vet alla att ”en barndom inte går i repris”.

    Caroline Högberg

    jurist

    Humanjuridik i väst