Gå framåt, titta sedan bakåt. Det finns en dröjande dialektik i Eva Ingemarssons nya dansverk Zerkalo. Återkastandet fascinerar koreografen, verket är det andra i en trilogi med spegeln som tematik. Zerkalo är ryska och betyder just spegeln.
I Spegeln – Kairos (2013) inviterades publiken i intima grupper till ett tältliknande bygge på scenen. Stommen i detta, 60 långa aluminiumrör, återkommer nu i Dan Tommi Hildéns scenbild. Men rören är befriade och upphängda i taket, vart och ett. Med Viktor Wendins ljus bildar de en magisk, blänkande skog. Det är ett vackert återbruk av material, precis som många inslag i Eva Ingemarssons koreografi är karaktäristiska, väl beprövade rörelser.
De fyra dansarna Anna Bergström, Janni Groenwold Tschanz, Maria Lindell och Gilda Stillbäck har alla den känsliga koncentration och mjuka precision som koreografin kräver. Var och en för sig och som ensemble.
Från det inåtblickande, individuella speglandet i Spegeln – Kairos, rör sig nu dansen ut i nya marker. Till scenbilden hör ett överskuggande brus, som kan uppfattas både lugnande och hotfullt. När dansarna så småningom beger sig in bland rören söker de gläntorna, som även de väcker både lättnad och oro. Här och var möter en spegel. Eller en annan individ.
Inspiration har koreografen hämtat bland annat i Andrej Tarkovskijs film Stalker och i Tove Janssons Mumindalen. ”Och vinden suckade och ven i skogens alla mörka trän” heter det i boken Vad hände sen? I Zerkalo hjälper de glänsande ”träden” dansarna på vägen. Som den trygge Snusmumriken sitter Niklas Rydén vid sin flygel inne i mörkret. Hans autentiska röst och känsliga spel på tangenterna förhöjer hela stämningsbilden.
För än en gång ställer Eva Ingemarsson dansen i bildens tjänst. Zerkalo är visuell, meditativ och vacker. Men riskabelt långsam i längden, med stillaståendet hotande nära.
