Det finns en sorts råhet i uttrycket som får ögonblicken att haka i varandra på ett koncentrerat vis.
Det finns en sorts råhet i uttrycket som får ögonblicken att haka i varandra på ett koncentrerat vis.

Atalante | Akvarium en kammaropera

I enaktsoperan Akvarium möts samtidslitteraturen och konstmusiken på ett politiskt vis, utan att det blir övertydligt, skriver Magnus Haglund.

ANNONS
|

Ah, en opera där man faktiskt hör orden och där språket får spela en lika viktig roll för den poetiska förtätningen som de klangliga förloppen. Ord med påtaglighet och kraftverkan, förankrade i samtidens konflikter och motstridigheter, i rörlig dialog med instrumentens och rösternas klangspektra. Meningarna slår mot varandra. Mjölkförpackningar, platser för marinbiologisk forskning, konstnärer som ägnar sig åt att elda upp heminredningar.

I kortoperan Akvarium bygger samarbetet mellan tonsättaren Roger Assar Johansson och författaren Naima Chahboun på en demokrati mellan text och musik. Det blir en annan sorts opera än man är van vid, skarpare och verkligare, med ord som berättar om vardagliga detaljer, men utan att fastna i övertydlig realism.

ANNONS

Att det fungerar så väl beror i hög grad på den reducerade estetiken i både spel och uttryck, förtjänstfullt hanterat av regissören Gunilla Johansson som får spänningsfälten att bli tydliga. Det är i mellanrummen det väsentliga sker, i skarvarna mellan de fräna fraserna och musikens impressionistiskt abstrakta tonspråk, i brytningarna mellan det språkmateriella och det lyriskt undflyende.

Tre röster, tre instrument, tre stolar, tre parallella vita fält. Sångsolisterna Nina Ewald, Amanda Flodin och Karl Peter Eriksson tar väl vara på orospunkterna, drömkänslan, de underliggande konfliktlinjerna. Det finns en sorts råhet i uttrycket som får ögonblicken att haka i varandra på ett koncentrerat vis. Det gör också att det sparsamma ackompanjemanget av flöjt, cello och piano kan skapa en tillräckligt komplex klangrymd för rösterna att röra sig obehindrat i. Det är detta som gör verket intressant: att saker och ting verkligen kan drabba samman, människor och igenkännbara nutidsfraser, samtidigt som musiken och spelet öppnar sig mot något okänt. Operan blir just ett experimentrum, precis som det var när den föddes som uttrycksform på Monteverdis tid, för 500 år sedan.

ANNONS