Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Haven mår sämre än någonsin. Samhället har under lång tid stått förlamat inför en konflikt mellan olika politikområden där havsmiljön alltid dragit det kortaste strået, skriver Isabella Lövin (MP). Bild: Arkivbild: Kustbevakningen

Arter försvinner när kortsiktig ekonomi styr

Debatt Havsmiljön och dess biologiska mångfald har inte bara ett brukarvärde. Den har ett värde i sig självt, och dessutom produceras många andra ekosystemtjänster än matfisk. Skydd för havens biologiska mångfald är ett samhällsintresse som måste prioriteras över kortsiktig ekonomisk vinning, skriver Isabella Lövin (MP).

Haven mår sämre än någonsin. Algblomningar, manetinvasioner och utfiskning av stora rovfiskar. Takten som de hotade marina arterna förs upp på Artdatabankens rödlista talar sitt tydliga språk. 2005 var ålen ensam om den tvivelaktiga äran av att ha status som akut utrotningshotad. Nu fem år senare, är även pigghajen och blekan akut utrotningshotade, havskatten, koljan, långan och skolästen klassas för första gången som starkt hotade, sjurygg och vitling är på väg mot hotad-status och slätrockan betraktas från och med 2010 som nationellt utdöd.

Hur är det möjligt? I ett samhälle med sträng miljöskyddslagstiftning, kunskap och resurser till miljöövervakning, och dessutom ett mycket starkt allmänintresse av att hålla haven levande?

Svaret heter sektorsförbannelsen. Samhället har under lång tid stått förlamat inför en konflikt mellan olika politikområden (läs fiske och miljö) där havsmiljön alltid dragit det kortaste strået. Det enda sättet att låta havsmiljön återhämta sig är att börja hantera dessa konflikter på ett radikalt annorlunda sätt. Regionala havsmiljöråd måste inrättas för att samlat och ur ett verkligt ekosystemperspektiv hantera alla frågor som rör havet: som fiske, miljö, energi och transport.

Samma kriterier

Därmed blir det också självklart att alla mänskliga aktiviteter som sker till havs måste leva upp till samma miljökriterier. Oavsett om det handlar om vindkraftsparker, oljeriggar eller fiskeoperationer. Alla måste underordna sig självklara grundbultar i miljölagstiftningen så som försiktighetsprincipen, plikten att inlämna miljökonsekvensbeskrivningar, kravet att använda bästa tillgängliga teknik, skyldigheten att skaffa sig erforderlig kunskap för den aktivitet man planerar utföra och inte minst den så kallade polluter pays-principen: BP eller den fiskare som orsakar en miljöskada ska ersätta den.

Målet för havsförvaltningen måste också tydliggöras. EU:s direktiv för den marina strategin ger klart besked om vad som krävs. 2020 ska den marina miljön ha uppnått så kallad god miljöstatus. Om samhället fortsätter gynna kortsiktiga privata ekonomiska intressen framför långsiktiga gemensamma intressen kommer vi aldrig att nå dit.

En bra syn på mer långsiktig förvaltning ger Fiskeriverket i nyss publicerade visionen Fiske 2020. Fiskeriverket talar om behovet av långsiktiga så kallade ekosystemplaner och visar också hur man med hjälp av betydligt högre fångststorlek på fiskarna kan få inte bara ett ekologiskt bättre fiske utan även ett ekonomiskt lönsammare. Det optimala fisket skulle innebära en landningsstorlek på över 80 cm för torsk på västkusten istället för dagens minimimått på 30-35 cm (en minsta storlek som tillåter att 93 procent av all fångad torsk i Nordsjön idag ännu inte uppnått könsmognad!). Det krävs då förstås en period då bestånden kan byggas upp, som kommer att innebära mycket lågt fiske. Men med tydliga mål för havsmiljön, och normal tillämpning av miljö- och artskyddslagstiftning, och en samlad behandling av havsmiljön blir dessa beslut lättare att fatta än som nu, när fisket behandlas separat som en ekonomisk verksamhet i kris som alla andra.

Havsmiljön och dess biologiska mångfald har inte bara ett brukarvärde. Den har ett värde i sig självt, och dessutom produceras många andra ekosystemtjänster än matfisk. Kustmiljöerna binder koldioxid och bidrar därmed till att hindra klimatförändringen men är beroende av att ekosystemen fungerar. Haven och kusterna ger oss rekreation och turisminkomster, men algblomningar är ingen turistmagnet.

Svårt att införa

Relevant skydd för känsliga havsmiljöer, särskilt i de fall som fiske utgör hoten, är mycket svåra att införa idag. Inte ens Kosterhavets marina nationalpark är skyddad från trålfiske, och de totalfredade områdena är fortfarande försvinnande små i förhållande till havens mycket stora yta, och med tanke på att haven faktiskt är en allmän resurs och vild natur. Detta kan inte få fortgå. Skydd för havens biologiska mångfald är ett samhällsintresse som måste prioriteras över kortsiktig ekonomisk vinning.

En del av lösningen

Den nya svenska havsmiljömyndigheten kan, om den får rätt mandat, vara en del av lösningen. På EU-nivå talas nu från alla parter om en decentralisering och regionalisering av fiskeripolitiken: nya beslutsfattande organ skulle kunna inrättas för varje havsområde.

För Östersjön finns redan något liknande i sin linda, det så kallade Baltfish. Men det krävs mer långtgående reformer om EU:s integrerade havspolitik och marina strategi ska förverkligas, liksom EU-besluten om att bromsa förlusten av biologisk mångfald. Bara med en verklig havsförvaltning med långsiktiga ekosystemplaner kan utvecklingen på Artdatabankens marina rödlista vändas. Vi har inte råd att se fler arter försvinna nu.

Isabella Lövin (MP)

författare till boken Tyst hav

ledamot i Europaparlamentet

Bild - 2
Mest läst