Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson (mitten) med Sven-Olof Sällström (t v) och Richard Jomshof (t h).

Arnstad: Fascismens två ansikten i Sverige

Det hela är enkelt: Extremism föder ännu värre extremism, skriver Henrik Arnstad apropå helgens nazistattack i Malmö. Men den farligaste fascismen är den som skaffar sig verklig makt.

Aldrig någonsin har fascismen varit så stark i Sverige som den är i dag. Jämfört med mellankrigstidens promillerörelser är den närmast enorm. Ledande är de kostymklädda och parlamentariska neofascisterna: Sverigedemokraterna, som ligger på cirka tio procent av väljarstödet. Men de största rubrikerna får sedan en tid tillbaka SD:s ideologiska kusiner inom nazismen.

Attacken i Kärrtorp 2013 blev en händelse i raden av extremt nazistiskt våld, som i helgen resulterade i våldet i Malmö samt hakkors på skolan Vasa Real i Stockholm. Eftersom jag själv är uppvuxen i Kärrtorp och gick mina gymnasieår i Vasa gymnasium (som skolan hette då) blir utvecklingen högst personlig för mig.

Många försöker nu analysera situationen som uppstått ”supervalåret” 2014. Jag menar att vi med fördel kan använda oss av den internationella forskningen om fascismens ideologi och dess politiska yttringar, både historiska och samtida.

Till att börja med behöver vi veta vad fascistisk ideologi är för något. Den moderna definitionen lyder, i korthet: Fascism är en folklig ultranationalism syftande till nationens pånyttfödelse. Denna definition gäller både SD i riksdagen och nazisterna på gatorna.

För en ultranationalist är inte medborgarskapet det viktiga för att avgöra om en människa är ”inkluderad” i nationen, eller inte. Ultranationalisten exkluderar människor enligt eget huvud. Ena dagen får judarna inte vara med i nationen, andra dagen muslimerna och tredje dagen romerna. Och så tillbaka till judarna. Nationens pånyttfödelse för en fascist innebär att nationen degenereras, förstörs och står inför sin undergång. Detta ska åtgärdas genom kraftfull nationalistisk politik. ”Ge oss Sverige tillbaka”, som SD skriver.

Poängen är att fascistisk politik kan bedrivas med olika grad av radikalitet. Typiskt är att när fascistiska rörelser börjar växa och närma sig den reella maktens möjligheter, så vrider de ner på radikaliteten. Det gjorde Mussolini i Italien på 1920-talet, det gjorde Adolf Hitler i Tyskland åren runt 1930 – och det har de tidigare heilande skinnskallarna inom Sverigedemokraterna gjort.

Detta skapar problem för rörelserna, eftersom de mer radikala aktivisterna blir besvikna. De hade sett framför sig fascistisk renlärighet, men ser istället att ledaren börjar kompromissa med idealen. Ledaren å sin sida är väl medveten om besvikelsen som nedtoningen av radikaliteten skapar i de egna leden.

År 1938 skrev exempelvis svenske nazistledaren Sven-Olov Lindholm:

”Det enda tänkbara om idéerna ska räddas blir att slopa både namn och symbol, för att inte tala om stövlar, koppel och ’Hitlerhälsning’. Jag vet att det är ett farligt steg, ty de flesta av våra medlemmar skulle kanske tappa sugen. Men vi kämpa ju inte för att i evighet förbli ett åsiktsförbund på några tusen personer, utan för att komma någonstans.”

För Sverigedemokraterna har slopandet av ”stövlar, koppel och Hitlerhälsning” inneburit kadrer av djupt besvikna radikaler, som i dag hoppar strömhopp till nazistiska rörelser som Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen. Upprördheten över SD:s normaliseringsprocess (som utvecklingen kallas av vetenskapen) syns även på många rasistiska hatsajter. Det uppenbara resultatet är det nazistiska våld som plågar Sverige 2014.

Det hela är enkelt: Extremism föder ännu värre extremism. Det har vi sett tidigare i Sverige, då den parlamentariska rasismen hos Ny demokrati under tidigt 1990-tal gödde den rasistiska mordiskheten hos ”Lasermannen” (John Ausonius), som sköt elva personer 1991-1992. I Norge var Anders Behring Breivik mångårig och aktiv medlem i parlamentariskt rasistiska Fremskrittspartiet innan massmordet 2011.

Detta ”mordiska raseri” (murderous frenzy), för att citera fascismforskaren Robert Paxton, återfanns hos SD exempelvis i järnrören. En händelse som visade sig vara en opinionsmässig succé för partiet, då den försäkrade radikaler att bakom den parlamentariska ytan förblev SD ett parti som företrädde fascistiskt våld.

Partiledaren Jimmie Åkesson försvarade nyligen användandet av våld, genom uttalandet att SD-männen ”plockade upp varsitt aluminiumrör för att eventuellt försvara sig mot en kriminell person som jagade dem”. Via denna utsaga (som var en uppenbar lögn) blinkade Åkesson till radikala aktivister inom det egna partiet: Lugn, vi är fortfarande trogna de fascistiska idealen, trots struntprat om ”nolltolerans mot rasism”. Men uppenbart räckte det inte.

Strömhoppen av – mer eller mindre ideologiskt medvetna – fascister som går från SD till nazistiska rörelser handlar om frustration inför politikens realiteter. Verkligheten kom emellan jublet över genombrottet valåret 2010 och den parlamentariska verkligheten därefter. Den svenska fascismen förblev maktlös, utfrusen och avskydd av de demokratiska partierna i riksdagen, från vänster till höger. Därmed viljan hos radikaler att övergå från orden hos SD till handlingen och den öppet erkända rasismen hos nazismen. På ytan syns främst konflikterna. Men då glöms den ömsesidiga fascistiska nyttan bort – det faktum att SD och den svenska radikalfascismen/nazismen lever i symbios med varandra.

SD utgör källan till Sveriges rasistiska och fascistiska radikalisering och är därmed nazismens rekryteringsbas. Samtidigt drar SD nytta av den skrämsel som nazismen sätter i det demokratiska samhället och som i realiteten innebär att demokratin i Sverige redan börjat monteras ner, då tystnaden breder ut sig bland journalister, forskare och tjänstemän som helt enkelt inte orkar arbeta längre, på grund av ständiga hot.

Fascismens ytterst välorganiserade och intelligent komponerade näthat (fascister är inga dumskallar) arbetar tillsammans med det nazistiska våldet för att skapa en atmosfär som gynnar SD. Även om de interna motsättningarna är starka mellan SD och nazismen så drar bägge grupper nytta av varandra och förenas av gemensam avsky mot ”Sverigehatarna”, ”PK-eliten” och ”kulturmarxisterna”.

Bekämpandet av nazistiskt våld är framför allt en polisiär uppgift, som inkompetent misskötts av den svenska poliskåren generellt (man har varit betydligt mer intresserad av islamister och vänsterextremister). Tanken att ”vänstern” är ett lika stort hot som fascister och nazister återfinns hos vanliga mediers opinionsbildare, som försöker tolka SD som ett ”demokratiskt parti”.

Riktigt farligt blir det då att fascismens nedmontering av demokratins kärna (alla människors lika värde) i medierna likställs med avarter inom vänstern, enligt ständigt upprepade kålsuparteorier. Bekämpandet av den europeiska parlamentariska rasismen och fascismen – exempelvis Sverigedemokraterna – är därmed inte polisiär, utan politisk och utgör en enorm utmaning inför framtiden.

Den farligaste fascismen på sikt är inte den som är mest extremistisk eller radikal, utan den som skaffar sig verklig makt. Men Europa har inte råd att prova fascismen en gång till. Vi har redan gjort det en gång – i ett storskaligt experiment – och det slutade 1945 närapå med vår kontinents undergång.

Fotnot: Henrik Arnstad föreläser om fascismens ideologi och praktik – från Mussolini och Hitler till Sverigedemokraterna – på Lerums bibliotek på onsdag kväll klockan 19.00.

Mest läst