Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Arlandarånet: Den perfekta kuppen

Arlandakuppen är det största rånet i svensk kriminalhistoria. 44 miljoner försvann på några minuter. Inte en enda krona har återfunnits. I dag är förundersökningen nedlagd. Huvudvittnet och tjallaren Volkan Ünsal är död. Två Dagars reporter Marie Kennedy berättar om Arlandarånet och mordet på Ünsal. - Den här historien är värre än en uppdiktad film, säger kriminalkommissarie Jan-Erik Carlstedt.
Helsingfors. Torsdag 16 oktober 2003. Efter midnatt.
Carlos Barea hade jagat Volkan Ünsal länge nu och hotat döda hans familj om de inte talade om för Carlos var han kunde hitta sina försvunna miljoner och den jävla tjallaren Volkan.

Prislappen på hans huvud var satt, det visste Volkan. Vem som var bödeln eller när det skulle ske var mer oklart. Polisen hade redan några veckor tidigare varnat Volkan Ünsal, när han avstått från vittnesskyddet och bestämt sig för att åka till Helsingfors för att hälsa på sin gamla barndomskompis Janne. Janne var den enda som fanns kvar efter allt som hänt. Volkans enda vän när alla andra i gänget sedan länge hade vänt honom ryggen. För dem var han redan död. För dem var han en man utan heder.

Volkan stod inte längre ut med att leva skyddad och osynlig i någon svensk liten skithåla. Han var avsedd för ett bättre liv. Next stop Helsinki.

Till en början hade det varit glada dagar med Janne och hans kompisar, även om obehaget och rädslan hade börjat krypa på. Volkan hade ringt hem till sin fästmö och berättat om hur pressad han kände sig för att han pratat med polisen. Han hade börjat gråta mitt i samtalet.

Men ännu levde och andades Volkan. Han var en fri man. Så här satt han i bilen med Janne och hans kompis Raimo efter en glad och blöt kväll på restaurang Socis i Helsingfors, på väg till en efterfest ute i förorten Nordsjö.

Det blir ingen efterfest. När oktobernatten övergår till gryning är Volkan död. Janne och hans två medbrottslingar har mördat Volkan. På beställning.

Men Volkan lät sig inte villigt underkasta sig "den vita hagelbössan", det vill säga att bli strypt. Han misshandlades till döds medan han kämpade för sitt liv. Mordet var rått och utdraget. Hela avrättningen tog minst en kvart, konstaterade den finska tingsrätten i sin dom.

Därefter virade mördarna in den döda kroppen i en matta och gjorde sig av med den på okänd plats. Sedan eldade de upp större delen av Volkans tillhörigheter. Men Raimo tyckte att Volkans dyrbara ring och märkesklockor var värda att spara.

Några dagar senare tog Janne och Raimo färjan till Stockholm. De skulle träffa Carlos för slutbetalningen på 500 000 kronor för sina utförda tjänster.

Under hela fjolåret nystade den finska polisen upp kontraktsmordet i Nordsjö.

Man hade funnit flera blodspår av Volkan Ünsal och rester av hans uppeldade kläder. Den 28 januari i år dömdes Janne, Raimo och Jani till livstids fängelse för mordet på Volkan Ünsal.

Carlos Barea, som utlämnats till Finland, dömdes till livstids fängelse för anstiftan till mord. Samtliga hävdar att de är oskyldiga.

Volkan Ünsal blev 26 år gammal.

Arlanda. Fredag 12 juli 2002. Före midnatt.
Högsommarkvällen är klar och skön, klockan närmar sig 22.00. Väktaren Martin (som egentligen heter något annat) kikar ut genom sin lilla glasruta i den bakre regionen på Falcks värdetransport, medan han och kollegan väntar på att man ska få klartecken från det landande SAS-planet från London vid gate F 35. Tillsammans med två kollegor från konkurrentföretaget Securitas ska de göra en sen värdetransport. Det är första gången Martin är ute på ett Arlandauppdrag. Han känner sig både osäker och nyfiken på vad som ska hända.

När planet kör fram vid gaten hinner han inte mycket mer än att öppna dörren och kliva ur bilen förrän en Volvo kör fram och ställer sig vid planets bagagelucka. Ur Volvon kliver två personer klädda i SAS-Cargokläder. De skriker något. Martin hör inte vad, men tänker att det bara är SAS-personal som håller på och dummar sig vid ett passbyte och ska skämta med sina polare.

- Då såg jag en kille vända sig om och han hade huva, en skidmask och brillor. Då förstod jag att det här var något helt annat, säger Martin.

Vi träffar Martin en kylslagen dag i centrala Stockholm. Efter en viss betänketid har han bestämt sig för att berätta om vad som hände den kvällen när han stod öga mot öga mot beväpnande rånare. Det är inte något han gärna vill tänka på och tala om.

När Martin ser rånarna på Arlanda och fattar vad som håller på att ske, snubblar han till och börjar snabbt backa bakåt, tar sig snabbt upp i bilen och smäller igen dörren. Rånet går oerhört fort. Martin och hans arbetskamrat hamnar i chock. Kamraten ser de mer utsatta kollegorna vid Securitasbilen och bestämmer sig för att försöka hindra rånarna. Tankarna flyger igenom Martins huvud. Vad skall de göra? Då stampar hans kollega gasen i botten och blockerar rånarnas flyktväg.

- Jag satt därbak och höll i mig för livet. Jag fattade ingenting. När rånarna backade ut sin bil från banan vid gaten, då gasade min kollega på och rammade rätt in i dem. Jag förstod att vi blev beskjutna när jag hörde ärtbösseskott mot vår bil. Då önskade jag att jag hade varit en liten smurf som kunnat gömma mig under en mutter, säger Martin.

Martin tänker att det är kört. Om bilarna fastnar rejält i varandra kommer säkert rånarna att rikta sin ilska mot dem. Men så lossnar deras bil och de kör iväg. Kollegan kör efter rånarna så långt han kan, men skotten har träffat motorn och bilen dör.

De tre rånarna kör iväg i hög fart, medan de ovetande Londonpassagerarna fortfarande håller på att lämna planet. Rånarna kommer över tretton värdesäckar med 43,9 miljoner kronor i olika valutor. Pengarna kommer från Hong Kong Bank och Royal Scottish Bank och skall levereras till X-Change, Handelsbanken och Riksbanken.

Kvar vid gaten står en chockad och beskjuten kvartett av väktare och väntar på räddningen.

Polisen kommer efter fem, tio minuter. Därefter blir det fullskalig rånarjakt.

- Vi blev debriefade senare på natten och några dagar senare kallades vi till polisförhör. Självklart hade jag i tankarna att polisen skulle kunna tro att man som väktare var inblandad. Men eftersom jag inte hade den blekaste aning om vad som hade hänt kände jag mig aldrig speciellt utredd, säger Martin.

Arlanda/ Sigtuna kommun. Jakten. 13 juli och bortom.
Larmet gick. Det var mitt i semesterperioden men polisen kallade omedelbart in all tillgänglig personal och tog upp jakten på storrånarna.

Det visade sig snart att kuppen hade varit extremt välplanerad. Rånarna hade tagit sig in via en av Arlandas obevakade räddningsgrindar vid östra änden av flygplatsen. De hade till och med bytt ut hänglåset för att sinka förföljande poliser. Och de hade haft väldigt god kännedom om flygplatsområdets komplicerade vägsystem och pågående ombyggnadsarbeten.

Rånarna måste ha väntat bakom någon av terminalbyggnaderna på SAS-planet.

Det här osade insiderjobb lång väg.

Vittnen på platsen såg tre maskerade rånare som kom körandes i en Volvo precis när planet landade. En satt kvar vid ratten när de andra två hotade väktarna med automatvapen innan de tömde planet.

"Spela inte hjältar nu!" hade en av dem ropat. Samma person sköt sedan två skott mot den förföljande Falckbilen. Sedan körde de österut.

Rånarna hade förberett sig noga och kastat ut spanska ryttare, ett slags spikmattor, vid Trosta öster om Arlanda och parkerat en stulen Volvo 850 i närheten som man försökt att elda upp. Allt för att förvilla polisen. Senare hittade polisen ytterligare en stulen Volvo 850 i en lada i Gullberga, som rånarna misslyckats med att bränna upp.

Där slutar spåren.

Polisen hittade en personsökare och en cigarrettfimp i bilarna. I personsökaren fanns numren till tre mobiltelefoner. Samtliga gick till oregistrerade kontantkort, som inte kunde spåras.

Flyktbilarna var stulna strax före rånet och från fimpen gick det inte att utvinna några bevis. Rånarna hade inte lämnat ett enda fingeravtryck.

- Kruxet med värdetransportrånare är att de släpper ifrån sig så ytterst få spår. Men vi kallade in folk och började omedelbart kartlägga de kriminella nätverk som kunde tänkas ha varit inblandade, säger Jan-Erik Carlstedt, kriminalkommissarie vid länskriminalen i Stockholm.

Under de kommande månaderna följde polisen upp ett flertal tips, kollade upp vilka kriminella som tagit på sig spenderbyxorna och gett sig ut för att skryta på stan, samtidigt som man lusläste telefonlistor och undersökte telefontrafiken runt Arlanda vid tiden för rånet. Man genomförde telefonavlyssning mot två delgivna personer som misstänktes ha varit inblandade i rånet.

Misstankarna riktades mot ett känt nätverk och man hade flera misstänkta på listan, men inga tekniska bevis. Sommaren gick, hösten kom. Utredningen stod och stampade.

En oktoberdag 2002 ringde telefonen i polishuset på Kungsholmen i Stockholm.

Volkan Ünsal, som fanns med på listan bland de misstänkta, gömde sig i Turkiet.

Skulle polisen vara intresserad av att prata med honom om Arlandarånet, månntro?

Stockholm. November 2002. Volkan Ünsals berättelse.

Förundersökningen om Arlandarånet är fortfarande öppen och därmed hemligstämplad hos både polis och åklagare. Två Dagar har dock via en välinformerad källa kunnat ta del av utredningen.

Volkan Ünsal kontaktar länskriminalen i Stockholm när han fruktar för sitt eget och sin familjs liv.

Under sensommaren har Volkans bror blivit bortförd av Carlos Barea och några andra killar. De har pressat en pistol mot broderns huvud för att tvinga honom att berätta var Volkan finns och var hans bror har gjort av rånpengarna. Brodern lyckas trixa sig ur situationen och fly till Turkiet. Därefter har Volkan Ünsal fått veta att hans lägenhet blivit länsad och hans mamma och syster har hotats till livet.

Han vet också att hans gamla kompisgäng har lagt ut ett mordkontrakt på honom på minst 500 000 kronor. Det ryktas att ett flertal latinamerikaner är ute för att döda honom, hävdar Volkan.

Enligt Volkan påstås det att han ska ha stulit pengar från rånaren Carlos Barea och mästerhjärnan bakom Arlandakuppen, gängbossen Rafael Martinez och hans son Juan. Bossen Rafael är en gammal knarkhandlare som är utvisad från Sverige, men hans familj bor kvar, och enligt Volkan får bossen provision på alla stötar som hans son Juan med kumpaner är inblandade i. Trots att Volkan är en mycket nära vän till Juan förnekar han all inblandning i Arlandarånet. Det är inte hans bransch. Men i polisförhör berättar Volkan vad han vet om hur rånet gått till:

Planen för Arlandarånet hade kommit upp redan i augusti 2001. En ny kille i gänget, Manuel, hade råkat på en kontakt inne på Arlanda som hade ett lysande tips om hur man kunde göra ett storrån, som var rena barnleken. Manuel kunde inte utföra rånet själv, utan kontaktade bossen. Han bestämde att man skulle vänta ut gängmedlemmen Carlos Barea, som satt inne men som skulle mucka runt nyår 2002. Carlos var erfaren och hade rånat förr. Han var rätt man för jobbet.

- Vi kommer att bli rika, vi har fått ett bra tips, hade bossen Rafael sagt och konstaterat att det i princip var svenska staten man skulle råna på pengar, berättade Volkan.

Under tiden man väntade ut Carlos letade gänget upp två helsvenska rånare. Man ville inte väcka onödig uppmärksamhet medan man gjorde sina rekognosceringsturer. Kontakten hade skaffat fram SAS-kläder och gänget gjorde flera förklädda turer till Arlanda, där man bytte ut låset på en räddningsgrind, så man kunde komma och gå som man ville.

Det bestämdes att Carlos och de svenska rånarna, som ansågs som lugna och fina, skulle genomföra rånet inne på Arlanda. Tipsaren Manuel och hans rånsugne och skjutglade kompis Patrice fick inte följa med in. De fick uppdraget att förvilla polisen på utsidan.

När sommaren kom hyrde den inre rånartrion ett ställe att trycka på, medan de inväntade information om värdetransporten från London.

- Kontakten är någon inne på Arlanda. En gång om året kom den stora summan. Tipsaren visste vilken månad, men inte exakt vilken fredag, berättade Volkan Ünsal.

Rånarna hade tålamod för de ville hamna i de kriminellas hall of fame. De ville sätta rekord.

- De ville vara bäst och störst. Det var mycket viktigt, förklarade Volkan för polisen.

Fredagen den 12 juli 2002 kom klartecknet. Kvartetten stod rustade till tänderna med vapen, stulna bilar, spanska ryttare, självutlösare och bensin för att bränna upp bilarna, nya flyktbilar och ett ställe att gömma sig på.

De följde planen in i minsta detalj. Och Carlos Barea tvekade inte ett ögonblick att skjuta mot väktarna när värdetransporten försökte ramma dem. För många förberedelser, för mycket pengar och för långa fängelsestraff stod på spel för att inte skjuta skarpt.

Efter stöten körde de i kringelkrokar på småvägar, bytte bil, och åkte och gömde sig medan polisen jagade efter det ena falska spåret efter det andra.

Kvartetten skingrades strax efter stöten. En av rånarna stack bums till USA med sin flickvän.

Dagen efter rånet var Carlos på ett strålande humör när Volkan träffade honom på en restaurang i centrala Stockholm. Han var lycklig över att stöten gått så bra men var samtidigt nojig. Carlos misstänkte att Volkan samarbetade med polisen och lovade honom pengar om han höll tyst.

På söndagen efter rånet krävde Carlos att Volkan skulle visa sin lojalitet och ville att han skulle gömma undan pengar från rånet, när de träffades på ett av sina stamlokus i Jordbro. Volkan vägrade. Han ville inte bli insyltad.

- Då får du hitta någon annan som gömmer det, sa Carlos.

Restaurangchefen, Kemal, fick uppdraget att gömma undan en del av bytet som var mellan 12 och 16 miljoner kronor, berättade Volkan Ünsal.

När Carlos några dagar senare skickade en av sina hejdukar till restaurangen för att hämta pengarna saknades flera miljoner.

- Där försvinner det pengar och jag har ingen information om hur mycket, men de anklagar mig för det, sade Volkan.

Ändå bjuder Carlos generöst med sin flickvän och Volkan på en resa till Mallorca några dagar senare. Man flyger reguljärt och bor ståndsmässigt.

Carlos festar och knarkar och nojar. Volkan Ünsal märker hur situationen blir alltmer ohållbar. Carlos pressar Volkan på om han har snott pengarna och om han är en tjallare. En vecka senare flyger gänget vidare till Turkiet där de sammanstrålar med den andre svenske rånaren och hans flickvän. Det är mycket pengar i omlopp. Mycket party och mycket paranoia, berättade Volkan i polisförhör.

I Turkiet spårar Carlos och Volkans gamla vänskap ur för gott.

- Han börjar hota mig och säga att min familj ligger illa till. Det blev obehagligt, sade Volkan, som stack och gömde sig.

I Aftonbladet berättade en källa från den undre världen i oktober 2002 att Volkan Ünsal skulle ha fått en miljon kronor för att gömma en stor del av rånbytet. Han kunde inte motstå frestelsen och snodde tre till fyra miljoner från rånarna. För pengarna skulle han bland annat ha köpt en lyxlägenhet i Ankara.

Kommissarie Carlstedt bekräftade då att polisen hade likartade uppgifter.

Polisen lyckades aldrig kartlägga det påstådda lägenhetsköpet. Volkan själv förnekade rakt igenom alla förhör att han skulle ha befattat sig med stöldgodset, än mindre ha gjort fastighetsinvesteringar.

Under tiden han gömde sig i Turkiet fick Volkan veta att Carlos Barea hade klippt av ett finger på restaurangchefen Kemal i Jordbro, när han försökte ta reda på vart de försvunna miljonerna tagit vägen. Kemal skyllde på Volkan. Volkan skyllde på Kemal. Men då var Volkan redan utfrusen.

- Hur sköter jag mig? Sköter jag mig bra? undrar Volkan Ünsal under förhöret.

Vårvintern 2002/2003. De långa häktningarnas tid.
Jodå. Volkan skötte sig bra. Polisen pusslade på. Man kartlade de utpekade aktörerna och löste nätverket. Gänget var kända rånare, det var inga nyheter för polisen.

Hela rånarkonstellationen kände varandra på ett eller annat sätt och hade haft olika roller under brottet. Häktningsförhandlingarna och förhören avlöste varandra under det kommande halvåret. Misstänkta hämtades från kriminalvårdsanstalter, en greps efter en spektakulär biljakt i centrala Stockholm.

Totalt har tio till femton personer varit misstänkta för inblandning i rånet. Samtliga var då i 25- till 30-årsåldern och flera av dem hade vuxit upp i Stockholms södra förorter.

Dåvarande förundersökningsledare och chefsåklagare Jan Axelsson var väldigt hoppfull om att lösa Arlandakuppen och få förövarna fällda.

- Förr eller senare löser vi det här, det är jag övertygad om, sa Jan Axelsson i en tidningsintervju redan hösten 2002 efter att ha tagit del av Volkan Ünsals vittnesmål. Han ansågs som en trovärdig källa.

- Det här var ett kallblodigt och våldsamt rån. Jag tror att han hade rätt i mångt och mycket, saker som också bekräftats av vårt spaningsarbete. Det blev flera frihetsberövanden på grund av hans uppgifter. Men under den kommande tiden ökade misstankarna om att han själv tagit del av rånarbytet och det såddes ett tvivel på hans berättelse, säger chefsåklagare Jan Axelsson, som i dag arbetar i Jönköping.

Jan Axelsson är övertygad om att rånarna måste ha haft en insiderkontakt, antingen på Arlanda eller på Heathrow i England. Men vem den kontakten kan tänkas vara är fortfarande helt okänt.

Samtliga misstänkta teg eller nekade till inblandning i rånet. Och Volkan Ünsals berättelse skulle inte ensam räcka för att bygga ett åtal för åklagaren.

Vad som saknades var tekniska bevis. Rånarna hade städat mycket noga efter sig.

I maj 2003 kallades Volkan Ünsal till nytt förhör. Han greps och delgavs misstanke om grovt häleri. Senare samma månad tvingas chefsåklagare Axelsson släppa flertalet av de misstänkta.

- Det fanns inte tillräckliga skäl till häktning, men misstankarna kvarstod, säger Jan Axelsson.

Alla misstänkta försattes på fri fot. Så ock Volkan Ünsal, som följde sin övriga familjs öde och gick under jorden och tvingades leva under polisbeskydd. Ända tills han bestämde sig för att strunta i alltihop och åka till Finland.

Senare samma år tog åklagare Ulrika Lindsö över förundersökningen för Arlandarånet. I augusti 2004 lade hon ner densamma eftersom brott inte kunde styrkas. Bevisningen räckte inte för att väcka åtal och brottsmisstankarna mot de flesta som varit misstänkta är avskrivna.

- Det känns som vi uttömt det mesta, det skulle vara om det kom ett erkännande eller nytt vittne, sade Ulrika Lindsö då till Radio Stockholm.

Även om förundersökningen är nedlagd är den fortfarande öppen, och kammaråklagare Ulrika Lindsö har inga kommentarer om fallet.

Dock kommer hon troligen att väcka åtal denna månad mot två misstänkta hälare, som ska ha tagit hand om delar av bytet från Arlandarånet. För henne är Arlandarånet inget avslutat kapitel.

Väktaren Martin kör fortfarande värdetransporter. Och han minns hur frustrerande det var att gå tillbaks till jobbet efteråt.

- Det var jävligt nervöst efter rånet. Man var på helspänn och på sin vakt. Först var det en känsla av waou!, jag klarade mig! Men sedan kröp verkligheten på. Det är läskigare än vad man tror. En lång tid efter kunde jag vakna mitt i natten och tänka på hur man skulle ha hittat utvägar bort från rånet och andra lösningar på situationen, säger Martin.

Efter det stora rånet skärptes säkerhetsrutinerna med omedelbar verkan på Arlanda och hos Falck och Securitas. Luftfartsverket fick svidande kritik för att det saknades kameraövervakning vid såväl räddningsgrindar som gater. Dessutom visade det sig att planen med pengasäckar hade flugit samma schemalagda rutter under lång tid. Numera informeras polis och säkerhetsavdelning i förväg om värdetransporter.

- Efter vad jag förstår har de bättrat på allting så gott de har kunnat. Jag känner mig säkrare i mitt jobb. Vi har ju bevakning omkring oss numera, säger Martin.

SAS ställdes inte inför några skadekrav från de drabbade bankernas försäkringsbolag för de 44 försvunna miljonerna. Eftersom det var ett väpnat rån blev flygbolaget ansvarsbefriat och fick bara betala 1 400 dollar i transportörsersättning för förlorat gods. Summan beräknas på en ersättning per kilo.

Kriminalkommissarie Jan-Erik Carlstedt konstaterar krasst att bevisningen inte räckte i det här fallet. Och vart pengarna från rånet kan ha tagit vägen har man ingen aning om.

Var Volkan Ünsals kropp gömdes undan vet ingen utom mördarna. Men hans död kom inte som någon överraskning för den svenska polisen.

- Han var en kriminell som levde i samma kretsar som de här människorna. Han hade en grandios personlighet, samtidigt fanns hela hans identitet i gruppen. Han snodde pengar från sina kompisar och ville sedan bli förlåten. Men inom den här gruppen skyr man inga medel. Han brydde sig inte om att vi varnade honom för att resa till Finland, han reste ändå. Han visste att han levde på övertid och han fick ett år extra, säger kriminalinspektör Marianne Öman, som var den som förhörde Volkan Ünsal och vittnade i allmänna ordalag vid mordrättegången i Helsingfors tingsrätt.

Om Arlandautredningen har kriminalinspektör Öman inget att säga. Men hon konstaterar att det kändes ganska tungt att tvingas lägga ner utredningen efter alla timmar och all kraft de lagt på att lösa fallet. Rånarna slank ur nätet.

- De var för smarta och duktiga. Den här gången, säger Marianne Öman.
Den misstänkta inre kretsen vid Arlandarånet
Volkan Ünsal. 26 år. Mördad.
Kriminell och servitör. Sköt 2001 två män utanför en restaurang i Jordbro. Han dömdes till ett års fängelse, skjutningen bedömdes som självförsvar. Ska i juli 2002 ha stulit pengar från Arlandarånarna. Misstänktes för häleri. Mördades i oktober 2003 i Helsingfors.

Carlos Barea. 32 år.
Misstänktes för att ha genomfört rånet inne på Arlanda. Dömd till livstids fängelse för anstiftan till mord på Volkan Ünsal. Tidigare dömd för narkotikabrott, vapenbrott och rånförsök.

Bossen Rafael Martinez.
Ålder okänd.
Känd knarkhandlare och boss för ligan, samt pappa till Juan Martinez. Utvisad från Sverige. Bor i Latinamerika. Misstänktes vara en av nyckelpersonerna för planeringen av Arlandarånet. Har alibi under rånet.

Juan Martinez. 29 år.
Misstänktes för medhjälp till Arlandarånet och människorov, när Volkans bror blev bortförd och hotad.
Har alibi vid råntillfället.

Råntipsaren Manuel. 30 år.
Misstänktes för medhjälp vid
Arlandarånet. Tidigare dömd för grovt narkotikabrott, våld mot tjänsteman, brott mot vapenlagen, grov misshandel med mera.

Patrice. 29 år.
Manuels skjutglada kompis, misstänktes för medhjälp vid Arlandarånet, samt är fortfarande misstänkt för häleribrott relaterat till Arlandarånet. Tidigare dömd för grov misshandel, hot mot journalister och poliser, narkotikabrott, vapenbrott, grovt rån, häleri, olaga hot och olaga intrång.

Erik. Svensk rånare. 33 år.
Misstänktes för att ha genomfört rånet inne på Arlanda. Tidigare dömd för grov stöld, olaga vapeninnehav och häleri.

Anders. Svensk rånare. 30 år.
Misstänktes för att ha genomfört rånet inne på Arlanda. Tidigare dömd för förberedelse till grov stöld och häleri.
Mest läst