Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Arkitekten bakom Sveriges första kulturhus

    Arkitektur: Arkitekten Hans-Erland Heineman var en begåvad mångsysslare. I en flödande utställning presenterar nu Stadsmuseet hans verk.
    Stadsmuseets utställning om arkitekten Hans-Erland Heineman (1919-2003) börjar i en ganska svåranvänd passage - en foajéabsid - och fortsätter en halvtrappa upp. Jag har många gånger haft svårt att hejda steget och ägna tid åt det som visats i detta halvrum eftersom det så tydligt inbjuder till förflyttning. Nu är det annorlunda.
    Besökaren går in i ett arkitektkontor, så som denna miljö ser ut på bilder från tiden före datorernas intåg i branschen. Ritborden står på tvärs mot rummets riktning och vid varje bord finns en stol: enkla grepp som gör att man stannar upp. Under ritbordens glasskivor ligger myllrande avlagringar från ett, som det tycks, rikt liv som skapande människa.
    Det finns ingen som helst kronologi. Utställningens idé är att hylla Heineman genom att lyfta fram en sorts mystik kopplad till hans gärning. Gestaltningen sker genom känsla och flöde, färgfläckar och skisser, tavlor och skulpturala övningar. En av fördelarna är att man presenterar ett alternativ till arkitekturmodeller, som ju bara är en liten del i en ofta lång och mödosam process med tävlingar, eventuella uppdrag, omritningar och så vidare. En nackdel kan vara att den bild som nu förmedlas blir svårgenomtränglig genom att den kopplas till myten om konstnären som det skapande geniet.
    Heineman var bland annat arkitekt, författare (exempelvis Rum för kulturen?, 1970) och konstnär. Han skrev inte mindre än 104 understreckare i Svenska Dagbladet, de finns i faksimil, med författarens autentiska klotter i de tryckta artiklarna. Med andra ord var Heineman en begåvad mångsysslare, en uomo universale - någon som var kunnig på det mesta. I övrigt verkar Heinemans ideal inte ha så mycket gemensamt med den hårda hierarkiska renässanshumanismen, som handlade om individen i centrum och om att bli en "self made man".
    Heineman, som över tid ritat många skolor, ålderdomshem och servicehus, är mest känd som arkitekt för Kulturhuset/Folkets hus i Skövde. Detta komplex, invigt 1964, brukar beskrivas som Sveriges första kulturhus. Grundidén var att folkbildning, kultur och även andlighet skulle rymmas i huset, som också kan ses som en reaktion mot funktionalismens modultänkande. Byggnaden är en intressant exponent för den skulpturala arkitektur som Heineman företrädde. Bland influenserna brukar Frank Lloyd Wright och hans Taliesin West nämnas. Kulturhuset är fyllt med - ett på sin tid hårt kritiserat grepp - omsorgsfullt utarbetade och ofta taktila detaljer i olika material. I fasaden finns figurstenar med egyptiska tecken och i utställningen hittar man följdriktigt skisser och en tegelsten med livets nyckel (ankhtecknet), som symboliserar en förening mellan det himmelska och det jordiska.
    Var går egentligen gränsen mellan mystik och hantverk? Tanken om kulturhuset - en mötesplats över alla upptänkliga gränser - har måhända utopiska drag, men den rymmer i Heinemans tappning något som jag tror det är väl värt att intressera sig för idag, inte minst ur arkitektonisk synvinkel.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.