Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Arkadij Babtjenko | Dagar i Alchan-Jurt

Många scener dröjer kvar, men stilen vill lite för mycket i Arkadij Babtjenkos nya roman. Amelie Björck har läst författaren som just gästat Göteborg och Bokmässan.

Fackbok

Fackbok

Arkadij Babtjenko

Dagar i Alchan-Jurt

Ersatz

Arkadij Babtjenko hör till de modiga. Inte för att han har varit soldat, för dithän tvingas ju envar ung ryss, utan för att han efteråt vittnat mot systemet.

Som krigsreporter i Novaja Gazeta har han, precis som Anna Politkovskaja innan hon blev tystad, beskrivit krigens dumhet: hur order ges och följs i blindo och gör allt som var liv till damm och förödelse.

Babtjenkos vittnesmål har också i bokform fått internationell distribution, i Sverige via Ersatz förlag och den utmärkta översättaren Ola Wallin. Krigets färger från 2007 gav en särskilt yrselframkallande inblick inte bara i Tjetjenienkrigets allmänna meningslöshet, utan också i ett ryskt militärt system som mal ner sina egna. Ett system där pennalism och schackrande med droger, vapen och mat gör soldaterna fula, elaka och självmordsbenägna.

Kanske kan man se den aktuella lilla boken Dagar i Alchan-Jurt som en förövning till Tjetjenienreportaget – texten kom ut på ryska redan 2006. Beskrivningarna av hur köld, lera och apati sipprar in i varje glipa under väntan på kommando i ett tjetjenskt träsk har samma insisterande konkretion som reportagen. Många scener dröjer kvar, som den där huvudpersonen som i dvala rör sig mellan de små eldarna runt nattlägret, i hopp om att hitta något annat att äta än svidande hagtornssoppa.

Men här är formen fiktion på dokumentär grund snarare än reportage. Huvudpersonens namn Artiom inte Arkadij och stilen vill lite för mycket.

Den litterära tendensen i Babtjenkos reportage – svagheten för mustiga bilder och fickfilosofi – har varit det jag tyckt minst om i hans arbeten. Därför är jag inte helt överens med detta romanförsök.

Man kommer soldaternas kroppar och materialhantering nära. Man ser hårdheten och anar desperationen. Men det blir för mycket soldatromanstil för att bli bra som vittnesmål och för ofärdigt berättartekniskt för att fungera som roman. Krigets färger blir långvarigare i min bokhylla.

Bild - 2
Mest läst