Allt fler barn i Sverige växer upp i fattigdom, hävdar Rädda Barnen i rapporten Barnfattigdomen i Sverige 2012 som publicerades på onsdagen. Det är illa – om det är sant. Emellertid är rapportens titel och Rädda Barnens presentation missvisande. Det statistiska underlaget är från 2009. Rädda Barnen vet alltså inte om barnfattigdomen ökar eller minskar.
Det gör inte situationen för fattiga barn mindre allvarlig. Men Rädda Barnen bör inte påstå mer än vad undersökningen visar – att barnfattigdomen ökade mellan åren 2008 och 2009. Hur det ser ut nu blir en gissning.
Vid årsskiftet höjdes bostadsbidraget. En reform som riktar sig till inkomstsvaga familjer. Den avskaffar inte barnfattigdomen, men bör rimligen ha förbättrat situationen något. Hur mycket syns inte i Rädda Barnens barnfattigdomsrapport förrän 2015.
Att mer behöver göras är ändå uppenbart. Den lägsta nivån i föräldraförsäkringen är 180 kronor. Det är utmanande lite. Och underhållsstödet har, påpekar Rädda Barnen, bara höjts med 100 kronor sedan 1997. Kostnaderna för vad ett barn behöver har stigit många gånger mer. Men varken höjda bidrag eller generösare socialförsäkringar kan ersätta jobb.
Enligt Rädda Barnen levde 248 000 barn i fattigdom i Sverige 2009. Jämfört med 2008 innebar det en ökning från 11,5 till 13 procent av alla barn. Som mått på fattigdom används normen för försörjningsstöd respektive SCB:s begrepp ”låg inkomststandard”. En familj med två vuxna och två barn betraktas som fattig om den disponibla inkomsten understiger 17 470 kronor i månaden. För en ensamstående förälder med ett barn dras fattigdomsstrecket vid 11 424 kronor i månaden.
Mest utsatta är barn till ensamstående och barn i familjer där föräldrarna är födda utomlands. Ensamstående föräldrar är hjälpta av höjt underhållsstöd och bättre tillgång till barnomsorg på udda tider. För invandrarfamiljer finns egentligen ingen annan hjälp än snabbare tillgång till arbetsmarknaden.
Det kan vara en idé att, som Miljöpartiet föreslår, formulera en nationell handlingsplan mot barnfattigdom. Men även en ambitiös handlingsplan torde få begränsad effekt. Det som verkligen biter på barnfattigdomen är om arbetslösa föräldrar får arbete och att lågavlönade föräldrar får behålla mer av sin lön.
Risken med en handlingsplan är att den kan befästa uppfattningen att barnfattigdomen är ett bidragsproblem när den i själva verket handlar om föräldrarnas arbetslöshet.
En politik för fler jobb och lägre skatter på låga inkomster är alltid mera rätt än en politik för enbart högre bidrag. Så länge föräldrarna är bidragsberoende förblir barnen fattiga.
Eget arbete och att kunna leva på sin lön motverkar också fattigdomens sociala konsekvenser – som att föräldrars maktlöshet kan gå i arv och bidra till att även fattigdomen ärvs.
GP 15/3 -12