Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Anton Kristiansson | Och jag

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Pop/indie-rap

    Pop/indie-rap

    Anton Kristiansson

    Och jag

    (Yubaba/Border)

    "Tänk på döden." Ni vet den där skylten ovanför ingången till Stampens kyrkogård har triggat mer tonårsångest i den här stan än vad som rimligen kan ha varit meningen. Håkan Hellström och Henrik Berggren och alla andra Samskole-elever som sett den varje dag på väg till lektionerna. Marcus Birro som bodde i närheten och trycktes ned i skorna av allvaret.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Och så nu Anton Kristiansson som gjort en låt som heter just Tänk på döden. Det kan inte vara en tillfällighet. Inte minst med tanke på att Antons Kristiansson efterlängtade debutalbum drivs och rids av samma slags angst som Håkan Hellströms första skiva. Det är kanske så att man kan beskriva tonåren som nyktrast först när man blivit dryga tjugo och hunnit sortera orden och känslorna. Men fortfarande kan känna kramperna i magen.

    Anton Kristiansson är väldigt begåvad på just ord och känslor. Han är exakt i sina formuleringar när han spottar fram historier om kärlek, flykt, svek, tristess och längtan. Han lyckas sätt den där känslan av att det goda livet hela tiden pågår någon annanstans och att man sitter fast i både tid och rum, fullt upptagen med att ta reda på vem man är och vad man vill. Det är en romantisk röra och alla sensationer är nya och därmed omöjliga att hantera.

    Han är råare och mer sårbar än Alexis Weak som kom med sin debut tidigare i år. Stockholmaren bottnar i elektronika medan Anton Kristiansson stegar upp sin plats i den göteborgska indie-traditionen. Det är trots allt skillnad på Gullmarsplan och Mariaplan, men de delar sitt fria förhållningssätt till tradition och genre. Och jag är ingen fulländad debut, men den kommer att bli någon sorts klassiker på grund av att den ritar om Göteborgs musikkarta. Ännu en gång.

    Vad som är bäst på skivan? Just i dag är det Lilla London. Förstås. Men också det briljanta samarbetet med Maja Milner i Jag vill inte vara mig själv, grymma Atomvinter och popdängan Ingen tror på kärlek som har såväl housepiano som svängig bas och Enigma-sampling. Och så avslutande balladen Vi förtjänar att bli lyckliga där nyfödde Tracks-kungen Martin Elisson stilfullt lämnar över indie-kronan till sin trasige prins.