Oktober var en stormig månad. Hon hade inte riktigt räknat med det, den 58-åriga Antje Jackelén från Herdecke i Nordrhein-Westfalen som kom till Uppsala i slutet på 70-talet för att läsa teologi. Att det skulle skrivas en del hade hon kanske väntat, att det skulle bli en del diskussion. Inte minst sedan hon uttryckt vissa frågetecken rörande jungfrufödseln. Men det här? Att stå och diskutera treenighetsläran i Aktuellt på bästa sändningstid. Att bli ifrågasatt för sin tro eller eventuella otro. Sin påstådda relativism. Att det reses frågor runt de akademiska meriterna.
Några dagar efter ärkebiskopsvalet kallade den Augustprisnominerade författaren Lena Andersson de ledande teologerna i Svenska Kyrkan för dunbolsterteologer i en uppmärksammad krönika. Andersson var starkt kritisk till att de inte levererade svar utan utformade sina svar som frågor. ”Intrycket är snarare att de stänger till om sig och upprättar nya heliga dogmer”. Den teologiska dunbolsterdiskursen. Möjligen anade man en frustration, här fanns inte de klara trosuppfattningarna att ta spjärn emot och kritisera, något Andersson tidigare excellerat i. Istället en lite mer gasformig och svårfångad teologisk hållning utrustad med ett existentiellt frågebatteri snarare än raka svar.
Nu är kritik av den art Andersson torgförde ingen ny verksamhet. Diskussionen i Svenska Kyrkan om en ständigt pågående relativisering av de centrala trossatserna är långvarig. Somliga menar att debatten är ett friskhetstecken. Andra att den speglar en kyrka som vid sidan av sviktande medlemsantal har stora inre problem. En som fick utstå hård kritik var förre ärkebiskopen KG Hammar. Hammar uttryckte liksom Jackelén tvivel på jungfrufödseln, han definierade skapelseberättelsen som myt. Gud som poesi.
Hammar och snart Jackelén gör det kanske inte helt enkelt att vara bokstavstroende i Svenska Kyrkan. Nu är det förhållandevis få av kyrkans 6,5 miljoner medlemmar som kan definieras som just detta, däremot är Antje Jackelén övertygad om att svensken ”är mer religiös än han vill medge”.
Vi sitter på Antje Jackeléns kontor ett stenkast bakom Lunds domkyrka. Hon är den första kvinnan att axla det högsta ämbetet inom Svenska kyrkan. Ärkebiskop, primus inter pares, den främsta bland likar. När hon tillträder har det gått 56 år sedan den första kvinnan i Sverige prästvigdes. Om en stund ska hennes make, den pensionerade prästen Heinz, hämta henne för vidare transport till tandläkaren. Hon lutar sig fram över bordet. Talar om anspänningen. Om pressen. Inte över att bli granskad, utfrågad. Men att finna sig själv felciterad. Och ibland också ”medvetet illvilligt eller av okunskap feltolkad”. Det har varit påfrestande. Antje Jackelén tycker att det är absurt att hon och andra som var med i ärkebiskopsutfrågningarna i början av oktober och som varit präster länge i kyrkan plötsligt ”inte skulle vara kristna”.
- Det är klart att jag har funderat över det. Det fanns olika drivkrafter. Naturligtvis fanns det de som ville förhindra att jag/en kvinna kunde få den posten. Men debatten visade också att det finns ett oerhört gap mellan föreställningar om vad kyrkan tror, hur man talar om tro i kyrkan och vad den teologiska kunskapen är och har varit i århundraden. De röster som hördes högst representerade med stor säkerhet inte majoriteten, varken av kyrkans medlemmar eller av dem som regelbundet besöker kyrkans gudstjänster. Så är debattens villkor, man förhåller sig till dem som hörs mest. Sedan finns det förstås en dimension av debatten som är sund och positiv. Det blev en livlig diskussion om tro och teologi på bästa sändningstid och det är bra. Svenska kyrkan är och ska vara en gemenskap med utrymme för olika ställningstaganden.
Hon vill gärna diskutera de bokstavstrogna tolkningarna. En verksamhet som inte alls är särskilt ursprunglig, tvärtom pekade redan kyrkofäderna på tolkningsmöjligheterna. Den sekularisering hon själv påstås stå för skickar hon snabbt tillbaka i riktning mot dem som hon menar inte riktigt vill kännas vid den kunskap och "teologiska reflektion" som århundraden av bibeltolkning gett. Allt var inte konstant fram till ankomsten av liberalteologin, konstaterar Jackelén, och säger samtidigt att det ordagranna läsandet och tolkandet "är ett modernt påfund".
Själv ser hon sig som en "upplysningens och reformationens dotter". I det ligger också möjligheten att konstatera att alla tolkningar inte är lika goda. I grunden finns ett antal kriterier "som hjälper oss att skilja mellan goda och mindre goda tolkningar". För att kunna göra det krävs emellertid kunskap. Vilket leder in till diskussionen om förakt för kunskap och bildning som hon menar genomsyrar samhället. Var ser hon det mest? Antje Jackelén pekar på den dialog mellan naturvetenskap och religion hon varit involverad i.
- Där ser man ibland asymmetrin. Vem som helst inser att för att yttra sig om astrofysik måste du kunna lite grann. Men det är inte lika klart att för att föra en diskussion om tro och teologi ska man också kunna lite grann. Det finns inte den högaktning för framförallt humaniora som skulle behöva finnas i ett samhälle i vår tid.
Vad måste man då tro för att kunna kalla sig kristen? En fråga som i sig speglar ett ställningstagande, konstaterar Antje Jackelén. En fråga formad av en individualistisk syn på människan vilket "säger något om vår tid". Svaret? Under långa tider dopet. "Är man döpt är man ju kristen. Det har inte så mycket att göra med att ta pulsen på trosintensiteten eller vad du kan bocka av på en checklista. Du är döpt in i en samhörighet och en relation som redan finns. Då blir frågan – hur lever jag den relationen?"
I flera länder i dag används kyrkan som ett verktyg mot ett mångkulturellt samhälle. Axeln mellan höga kyrkliga företrädare och den politiska eliten finns i länder som Ungern och Ryssland. Sverigedemokraten Mattias Karlsson, som författat partiets principprogram, skrev häromåret en text vars utgångspunkt var att Gud ”inte vill se en kosmopolitisk värld, att världens olika nationer, gränser, språk och länder är skapade av gud och att bevarandet och skyddandet av dessa därmed är i enlighet med guds vilja.” Kyrkan som vapen mot mångkulturen. Och då blir det förstås komplicerat med en ärkebiskop som i grunden tror att judar, kristna och muslimer tillber samma gud. Ren logik "eftersom vi alla kallar gud för skaparen".
Något som satte krafter i rörelse, en debatt om kristna och muslimer. "Det kan man fundera över." Funderat har Antje Jackelén gjort. Och kommit till en slutsats, det handlar i grunden om okunskap och om "islamofobi som drivkraft". Där värnandet av kyrkan, av de kyrkliga traditionerna inte alltid sker av omsorg utan blir ett vapen mot förändring och där dialog och samexistens snarast ses som hot.
Frågan är om Svenska kyrkan blir mer politisk med Antje Jackelén som ledare, om det blir en kursändring den 15 juni nästa år när hon tillträder sitt ämbete. Mycket kan sägas om den avgående ärkebiskopen Anders Wejryd, de stora debatterna och avgörande ställningstagandena kommer han knappast att bli ihågkommen för. Även om kyrkan ska låta partipolitiken vila blir det svårare att tiga i ett samhälle som i allt högre utsträckning glider isär och plågas av ojämlikhet. Tystnaden blir i sig ett ställningstagande.
- En biskop ska inte gå in i debatten i syfte att polarisera, utan för att lyfta fram problem. Vi är bra på frågorna och kan ställa de frågor som ingen annan ställer. Det är en viktig uppgift, vi är inte en svarsmaskin. Polarisering är inget självändamål, då får man en debatt där bara åsikter krockar med varandra men det föds väldigt få insikter. Syftet med en debatt måste ändå vara att tillåta att insikter föds.
För den som följt den inomkyrkliga debatten de senaste veckorna på bloggar och i kommentarsfält torde det stå uppenbart att det finns en del att arbeta med. Antje Jackelén har sju månader på sig att fundera hur det ska gå till.
SKRIBENTEN
Gabriel Byström är kulturchef. Skrev senast om den brittiske premiärministern David Camerons hot mot tidningen The Guardian.
ÄMNET
Den 15 oktober valdes Lunds biskop Antje Jackelén till ny ärkebiskop. Hon efterträder Andres Wejryd i juni nästa år. I samband med valet har Jackelén från vissa håll fått kritik för att vara otydlig i sin teologi.
