När talmannen Urban Ahlin (S) drar klubban i bordet över den försvarspolitiska inriktningspropositionen den 16 juni har riksdagen ställt sig bakom att man än en gång ska utreda Sveriges militära samarbeten, men inte utvärdera den militära alliansfriheten. Samtidigt beslutar man att det finsk-svenska militära samarbetet även ska omfatta hävdandet av respektive lands territoriella integritet och självförsvar. I alla fall om det ankommer på Sverige, så långtgående har man nämligen inte uttryckt sig i Helsingfors.
Där har man däremot, som ett led i att förbereda regeringsskiftet, tvättat landets säkerhetspolitiska linje: Finland har möjlighet att ansöka om medlemskap i Nato och därmed punkt. Dessutom ska konsekvenserna av ett eventuellt Natomedlemskap bedömas och för att riktigt inskärpa förändringen meddelade också Samlingspartiets ordförande Alexander Stubb att man inte utesluter ett medlemskap under valperioden.
Med andra ord anser Sverige att Finland är en del av vårt försvar medan Finland nöjer sig med att försvarssamarbetet med Sverige ska fördjupas och helt enkelt är smarta nog att markera finsk öppenhet och självbestämmande när det gäller relationerna med alliansen.
Det är ett märkligt fenomen att den svenska offentligheten struntar i hur vår närmaste försvarsförtrogna manövrerar – ett land som vi alltså vill organisera vårt militära försvar tillsammans med. Om samarbetet länderna emellan ska kunna förverkligas så som regeringen tänkt, kräver det samstämmighet kring säkerhetspolitiska linjer och förhållningssätt österut, till exempel hur man beskriver ländernas vägval.
Den finska Natoöppningen nådde efter en tid ett antal ledarsidor på vår sida Östersjön, men inte nyhetsrapporteringen och såvitt jag vet har ingen avkrävt regeringen några reflektioner över saken. Det är å andra sidan normalbilden.
I Sverige rapporteras inte försvars- och säkerhetspolitiska nyheter om det inte kan behandlas inom ramen för en inrikespolitisk konflikt. Helst en personkonflikt. En annan framgångsfaktor är om det kan föranleda braskande rubriker, t.ex. bombflyg på väg mot Öland. Att kontinentalplattorna under våra fötter rör sig behandlas i bästa fall som en mindre samhällsstörning och i värsta fall inte alls.
Det måste vara förbryllande för vår granne hur den höga svenska politiska ambitionsnivån ska förstås och hur folkligt förankrad den kan anses vara med tanke på det fundamentala ointresset i debatten. Och hur ska man förstå viljan att planera försvar av respektive lands territorium samtidigt som den svenska regeringen med diverse olycksaliga formuleringar hävdar hur destruktivt det vore för säkerheten i närområdet om Sverige och Finland överger den militära alliansfriheten?
Vi får hoppas på finsk rutin när det gäller att bedöma Sverige, samt lite sisu och tålamod. Överge oss inte. För vår del är det mer en fråga om att börja behandla finskt-svenskt samarbete som en slags säkerhetspolitisk inrikespolitik. Om Finland håller dörren öppen för Nato gör helt enkelt Sverige det också.
