Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Anna von Hausswolff | Ceremony

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Ljus/mörker

    Anna von Hausswolff
    Ceremony

    (Kning Disk/Border)

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Inledningen till Ceremony säger mycket om Anna von Hausswolff som musiker, låtskrivare och artist. Det första spåret Epitaph of Theodor startar med kyrkorgel, briserar i en förlösande melodislinga, sången kommer först efter tio minuter, mitt i andra låten Deathbed som har en monoton tyngd som påminner om det amerikanska bandet Earths gotiska landskapsdrömmar. Anna von Hausswolff har gått vidare, hon undersöker olika stämningar och tar in sina låtar i en annan rymd. Räds inte att utmana sig själv och sina lyssnare. Och när man väl står där, inne i musiken, omvirad av kyrkorgelns klangvärld, uppslukad av den mäktiga inledningen, blir effekten ännu större när det kommer poplåtar, ballader, varenda låt är sitt eget kapitel i en större berättelse.

    Skivan är inspelad i Annedalskyrkan. Men glöm bibliska referenser. Det är en privat vandring. Hon upptäckte kyrkorgelsoundet i en synth, men blev sugen på att spela på riktiga orglar, och med musikern och producenten Filip Leyman, samt några andra musiker (Christopher Cantillo, Daniel Ögren, Karl Vento och systern Maria von Hausswolff på sång) har det blivit ett timslångt album som överträffar debutalbumet Singing from the grave.

    Det är kombinationen av en exceptionell frihet i uttrycket och balansen i mötet mellan röst och musik, mellan olika typer av låtar, som gör Anna von Hausswolffs musik ovanlig. Precis som på Old beauty/Nu kan du dö från förra plattan är det alldeles självklart när hon helt plötsligt sjunger på svenska i Sova, med klassisk sopranröst, eller när sången försvinner igen, på No body där droneklanger och spöklika ljud kryper fram från underjorden. Ett oväntat drag, visst, men allting hänger ihop, det stärker helheten, de olika sångerna berikar varandra.

    Mörker i titlar och texter. Men lika mycket ljus. Mountains Crave är en poplåt med positiv känsla. Funeral for my future children har trots titeln en melodi som tar fart, snurrar framåt, river med sig både levande och döda. Liturgy of light är en ballad där en elgitarr öppnar fönster i kyrkan och plockar mer några glidande moln. Instrumentala Epitaph of Daniel smyger in en Twin Peaks-melodi. Jag tvekar en aning inför elgitarrerna på några låtar, som går in i atmosfärisk drömrock à la Sigur Rós, men även här är det en fungerande balans, motvikter till orgeln, kompletterande färger.

    Hade skivan varit lika bra utan kyrkorgeln? Jag tror inte det. Det händer någonting med låtarna, lyssna på Red Sun, med bara sång och orgel. Djupet. Och närvaron, i rummet, är total.