Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Påståendet om att problemen är nya är ett hån mot alla de tusentals flyktingar som drunknat i Medelhavet under de senaste åren, skriver Anna von Bayern i en gästkrönika. Bild: Bild: Per Larsson

Anna von Bayern: När verkligheten hinner ikapp

Gästkrönika

På regeringens presskonferens i tisdags fick vi bevittna det som händer när verkligheten möter en toxisk blandning av önsketänkande, förträngning och "humanitärt" storhetsvansinne. Statsministern och hans vice hade äntligen bestämt sig för att göra sitt jobb och åtminstone försöka leda landet genom ett katastrofalt läge.

För att kunna ta första steget i rätt riktning krävs insikten om att man gått vilse. Svenska regeringen verkar ha förstått att det finns en gräns för vad landet mäktar med. Visserligen dröjde det länge, men i Tyskland väntar vi fortfarande på den. Förbundskanslern Angela Merkel håller fast vid att vi klarar det.

Bara under november har 180 000 flyktingar kommit till Tyskland. Antalet för hela året kommer överstiga en miljon. Mitt i vintern tvingas många bo i tält eller stora hallar. Det är inte ovanligt att flyktingar i Berlin tvingas köa utomhus under en hel vecka för att kunna registreras, hänvisas till sovplats eller för att få finansiell eller medicinsk hjälp. Fler än 300 000 av de flyktingar som för närvarande är i Tyskland har inte ens fått möjlighet att söka asyl, som en följd av att den ansvariga nämnden inte har hunnit ta emot dem. Också vicekansler Sigmar Gabriel medger att man tappat kontrollen.

Det är ungefär vad Stefan Löfven och Åsa Romson meddelade i tisdags. Men den självömkan som särskilt Romson verkade känna inför insikten om att verkligheten inte matchar ideologin var skrämmande. Var hon medveten om situationens ironi? Att just vägran att erkänna problemen har bidragit till krisen? Att försöken att utesluta SD, och undergräva demokratin, har stärkt SD. Att den svenska välfärdsstaten motverkar integration. Att moralisering inte leder till moral, utan till omoraliskt beteende.

Skrämmande var också påståendet om att problemen är nya. Det är ett hån mot alla de tusentals flyktingar som på sin väg mot ett bättre liv drunknat i Medelhavet under de senaste åren. Om nu regeringen har missat realiteten hade det inte varit ett ypperligt läge att nu faktiskt säga som det är?

För såhär är det: Aldrig förr har så många människor varit på flykt i världen, och de kommer bli många fler. Regeringen behöver inte enbart ett ”andrum” i flyktingfrågan. Den behöver en plan. Den behöver en debatt om hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Antalet beror på om man anser att människor ska förvaras i läger och ghetton, eller om de ska kunna integreras i samhället. Vad orkar svenskarna, vad har de råd med, vad vill de?

Till sanningen hör att många som inte får rätt att bosätta sig i Sverige ändå kommer att försöka. Ingen plan kommer att fungera utan att gränserna skyddas. För det osannolika fallet att EU beslutar sig för en omfördelning av flyktingarna kommer de som hamnar i mindre generösa stater ändå att försöka flytta. Därför kommer det inte räcka med att skydda EU:s yttre gränser.

Merkel, som är uppväxt bakom taggtråd i före detta Tyska Demokratiska Republiken, vägrar vara den som säkrar gränserna. Det är svårt att göra det på ett humant och effektivt sett, men det kommer behövas. Vi kommer fortsätta se fruktansvärda bilder på lidande människor som vill komma till oss, men som vi inte längre vill eller kan ta emot. Vi måste stå ut med det utan att tycka synd om oss själva, så som Åsa Romson. För det är inte oss det är synd om.

Mest läst