Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
anna

11/9 2001. Anna Sundberg var djupt troende och bodde i en liten georgisk by, när attacken mot World trade center inträffade 2001. I sin bok berättar hon att hennes man Said Arif och hans vänner blev glada och upprymda, medan hon själv blev ”först glad, sedan rädd och till sist förvirrad”. Bild: Fredrik Funk, DN, TT

Anna Sundberg gifte sig med en terrorist

Halland Anna Sundberg från Stenhuggeriet i Halmstad levde i många år bland militanta islamister. Hon bodde bland annat i en fattig georgisk by och hon satt i husarrest i Damaskus, med sina fyra barn. Nu berättar hon om den tiden i boken ”Älskade terrorist”.

Många såg henne säkert i ”Skavlan” på SVT i fredags, och vi är många som vill tala med Anna Sundberg i dessa dagar, med anledning av ”Älskade terrorist – 16 år med militanta islamister” som snart kommer ut i handeln.

I sin självbiografi skriver hon, med hjälp av författaren Jesper Huor, om hur hon som student i Lund konverterade till islam, och senare levde med en militant islamist.

– Men i dag bor jag med mina fyra barn i en förort till Stockholm, säger Anna när jag ringer upp henne.

Hon är lärare och arbetar fackligt med skolfrågor, vilket låter ”typiskt svenskt” och som en stark kontrast till hennes år som hemmafru i utlandet.

Men vi tar det från början:

Anna växte upp i en villa nära havet i Stenhuggeriet och som barn spelade hon bland annat fotboll i Astrio och Alet.

– Men framför allt höll jag på med gymnastik i Halmstads idrottsflickor.

I tjugoårsåldern hamnade hon i Lund, i en vänkrets där alla var sökare. Det blev många och djupa filosofiska samtal.

– Vi funderade mycket och ifrågasatte tillvaron, det vanliga livet med att skaffa jobb och familj var inte gott nog. Men våra diskussioner ledde ingenstans, och många av mina kompisar hamnade med tiden på rätt udda platser.

Anna mådde dåligt men en dag sommaren 1994 träffade hon Walid i en park i Lund. Han var en vacker muslim från Algeriet som talade lika vackert om andlighet.

– Jag föll direkt. Jag hade hållit på att ifrågasätta allt under en lång period och var alldeles blank. Jag hade varit ensam i en båt på ett stormigt hav, men nu hade jag hittat en man som tog över styråran och ledde mig rätt, säger Anna.

Två veckor senare var hon gift med Walid.

Jag kan förstå att du blev kär, men varför gifta sig så snabbt?

– Enligt hans religion fick vi inte umgås över könsgränserna som ogifta, och jag var säker på att jag hade träffat den man som skulle guida mig in i religionen – och det goda livet.

Anna konverterade till islam och började umgås med andra muslimska kvinnor i Lund. Det var dags för ett nytt liv och Walid klippte sönder hennes gamla kläder och fotografier.

När jag läser om den tiden i din bok, känns det som om du borde ha reagerat. Din nya tillvaro måste ha varit så tvärt emot mycket av allt du hade lärt dig tidigare?

– Ja, visst fanns det rejäla varningstecken och jag vet fortfarande inte riktigt varför jag stannade kvar. Men jag hade dålig självkänsla samtidigt som jag hade min stolthet. Jag hade gjort mitt val och det skulle jag fullfölja.

Anna bar niqab som bara lämnar en springa för ögonen, och hon fick två söner med Walid i Lund. Men hon insåg också att han varken var någon god make eller muslim, och skilde sig.

Efter ett tag blev hon, med hjälp av väninnor, presenterad för en annan man. Hon gifte sig med Said Arif, som senare skulle bli efterspanad för terrorism.

– Vi var salafister, en hård gren av islam som inte har med vanliga muslimer att göra. Salafism handlar bland annat om att leva väldigt traditionellt och ortodoxt.

Tillsammans med sin nye man flyttade Anna runt i världen. Till en början bodde de i Berlin, där Said Arif hade kontakt med andra bröder – som de kallas – medan Anna var hemma i lägenheten med barnen.

– Jag fick inte veta vad han gjorde, men förstod att det var ”något stort på gång”. Senare har jag fått veta att han bidrog till planeringen av ett dåd som skulle ha drabbat civila, men att det stoppades i förväg av polisen.

Paret flyttade 2001 till en by i Pankisidalen i Georgien, nära den tjetjenska gränsen. Said Arif var med i den muslimska gruppen Mujahedin och deltog i kampen mot ryssarna i Tjetjenien, medan Anna umgicks med grannkvinnorna.

Enligt din bok, så mådde du rätt bra i byn?

– Ja, det var förvisso fattigt och fysiskt jobbigt, men det var socialt och gemytligt.

Under tiden i Pankisidalen var Anna gravid med sitt tredje barn och när familjen 2003 flyttade till Damaskus i Syrien, hade den ut-ökats med en dotter.

I Damaskus rasade dock allt samman, när Said Arif greps av den syriska säkerhetspolisen. Anna fick aldrig veta varför men hon och barnen levde under en period i husarrest i olika lägenheter – och fängelse.

När jag läser om det slås jag av hur lugn och handlingskraftig du verkade, trots det utsatta läget. Du var till råga på allt gravid med ditt fjärde barn.

– Ja, men jag var helt enkelt tvungen att ta hand om barnen. I pressade lägen kan man gripas av panik men jag blev fokuserad.

2003 lyckades Anna, med svenska ambassadens hjälp, återvända till Halmstad. Där fanns föräldrarna som i alla år hade stöttat henne och välkomnat henne tillbaka.

– De betydde otroligt mycket, säger Anna.

Hennes man var kvar i fängelse och familjen bosatte sig en tid i en lägenhet på Vallås. 2004 gick flyttlasset till Stockholm, där barnen gick i muslimska skolor och Anna umgicks med andra troende.

Hon brevväxlade med Said Arif, som nu satt i franskt fängelse, och hon var fortfarande troende. Men efter några år började Anna tvivla och göra förbjudna saker, som att se på tv.

– Jag ville efterhand göra rätt för mig i Sverige och utbildade mig till lärare, vilket min man inte gillade.

Det ena gav det andra, och sommaren 2007 tog Anna ett stort steg. Hon hade fått stipendium för att bo på ett skolinternat för ensamstående mammor i Båstad, och på vägen dit tog hon ”semester från slöjan”.

– Jag tog av den och kom fram till internatet som en vanlig Svenne Banan, säger Anna med ett skratt.

En kvinnlig Svenne?

– Ja, och det var skönt och intressant att vara bland de andra kvinnorna, som inte hade en aning om min bakgrund.

Anna skilde sig från sin man 2010 och samma år meddelande hon sina muslimska vänner i Stockholm att hon tagit av sig slöjan och tvivlade på Gud. ”Någon slags gudstro fanns kvar i ett par månader, men den blev allt suddigare och försvann så småningom,” står det i boken.

Det har i dag gått fem-sex år sedan dess. Hur är det att leva utan Gud? Känner du inte en saknad?

– Ja, ibland. Som troende var jag aldrig ensam, jag hade alltid Gud men nu har jag bara relationer med andra människor. Men jag trivs bättre med det och upplever en stor frihet. Det är så mycket att ta igen, efter alla år.

Hur är det med dina fyra barn, efter allt de har varit med om?

– Jag vill inte tala så mycket om, eller för, dem. Men de är starka och handlingskraftiga.

För snart ett år sedan fick hon veta att Said Arif, som flytt från fångenskapen i Frankrike, hade blivit dödad. Det finns i alla fall trovärdiga uppgifter om att han avlidit vid ett amerikanskt flyganfall i Syrien, där han ledde en islamistisk rebellgrupp.

Själv lever Anna för närvarande ett rätt vanligt liv – ett sådant som hon skydde en gång i tiden.

Hur ser dina nuvarande vänner på din bok och din historia?

– Jag har pratat mycket med mina arbetskamrater och fått bra respons. Hur andra reagerar får vi se. Det här är min sanning och jag vill berätta om de förfärliga val jag gjorde. Förhoppningsvis kan boken hjälpa någon att tänka över var man har hamnat – och ta sig därifrån.

Mest läst