Hon importeras för att ställa sin livmoder i Svea rikes tjänst. Gustav III och drottning Sophia Magdalena ser ut att förbli barnlösa och kungen beordrar sin bror Karl att gifta sig med kusinen Hedvig Elisabet Charlotta, som några decennier senare ska bli Sveriges och Norges drottning.
Charlotta är bara femton är gammal när hon gifts bort. I sin romandebut Barnbruden ger journalisten Anna Laestadius Larsson en livfull och detaljerad skildring av den charmerande och viljestarka tonåringens kulturchock. I sitt tyska furstendöme har hon fått en förhållandevis fri uppfostran i Rousseaus anda. Hon kommer till ett svenskt hov så detaljstyrt av etikett att det ofta tar halva dagen att klä sig enligt den koleriske teaterkungens hastigt skiftande anvisningar.
Barnbruden – som obegripligt nog pryds av en i sammanhanget ovidkommande markisinna trots att det finns fina porträtt av Charlotta – är första delen i en planerad trilogi. Laestadius Larsson har haft god hjälp av huvudpersonen själv som lämnat efter sig flera tusen sidor dagboksanteckningar avsedda för eftervärlden.
Författaren förhåller sig ändå självständigt till historiska personer och vissa händelser är uppenbart uppdiktade för att skapa dramatik och höja underhållningsvärdet. Hon smyger inte med sitt nutida feministiska perspektiv. Visst finns det på vissa håll vid denna tid en medvetenhet om kvinnors bristande rättigheter. Men när änkedrottning Lovisa Ulrika håller brandtal där hon utropar ”Kvinnor kan, Charlotta” blir det lite mycket.
Någon allvarlig invändning är det dock inte. Barnbruden är ett intressant bidrag till en kvinnohistoria som fortfarande till stor del är oskriven. Laestadius Larsson skildrar övertygande hur även kvinnor i samhällshierarkins topp behandlades som handelsvaror med begränsat inflytande över sina egna liv.
