Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Anna Blombergs värld | Stora teatern, fredag

En beundransvärd en-kvinnas-show, skriver GP:s Ulla Sundström.

Humor

Humor

Anna Blombergs värld

Stora teatern, fredag

Bäst: Inget slår Kåta Guns kroppsspråk.

Sämst: Publik som kommer sent och som går in och ut under föreställningen.

Publik: 350 (så gott som fullsatt).

Anna Blombergs värld befolkas av ett gäng ganska skruvade typer med mer eller mindre verkliga förlagor. Inför showen med Sverigepremiär i Göteborg har hon utlovat ett par nya figurer: ”mer sorgliga, kvinnor med svärta i som är svåra få in i vanliga humorprogram.”

Jag blir lite nyfiken på vad som ska dyka upp på Stora teaterns scen. Scenografin är avskalad. En flygel och en byrå, ur den nedersta lådan sticker det upp något som skulle kunna vara Kåta Guns svandun. Men nej, det visar sig vara en av perukerna som Anna Blomberg växlar mellan.

Först på scen är Lillbabs, vem annars kan välkomna en publik lika översvallande? Hon sprider andfått livsvisdomar om golfrundor och sånt, och rätt som det är har vi Elisabet Höglund framför oss. Sen räcker det med ett par glasögon och vips – gör Jimmie Åkesson entré.

Egentligen behövs varken glasögon eller peruker, Anna Blombergs karaktärer känns igen direkt och det är inte alltid peruken sitter på rätt person. Men det gör ingenting. Kåta Guns kroppsspråk är som vanligt helt obetalbart men när hon möter Jimmie Åkesson uppstår inte direkt ljuv musik.

Halvvägs in i showen smyger den nya karaktären offerkoftan Birgitta in. En lite för lång monolog drar ned tempot men räddas av Maria Montazami.

Två andra karaktärer ser också dagens ljus, Karl i hemtjänsten och Elsa-Britta, 98, och de funkar bättre. Hur Anna Blomberg kan få sin röst att låta som en 98-årings är fascinerande.

Riktigt roligt blir det igen mot slutet när alla nio figurerna dyker upp i oväntade möten.

Det är spännande att vara i Anna Blombergs värld. För även om de flesta figurer är välbekanta och som man är van att se dem, så kan man aldrig riktigt räkna ut vad de ska ha för sig.

Och alla byten mellan de olika karaktärerna imponerar. På slutet går det fort. En beundransvärd en-kvinnas-show, med visst stöd av pianisten Gregor Bergman.

Mest läst