I centrum av Anette Eggerts ungdomsboksdebut står den känsliga och vilsna Millie. Dubbla tidsplan gör att läsaren får lära känna henne under flera år, från det att hon som tioåring och nyinflyttad träffar Emma som blir hennes bästa vän, tills hon går ut nian som en kugge i tuffa gänget. Däremellan utbreder sig Det stora sveket.
När Emma ligger däckad i körtelfeber i många långa veckor klarar inte Millie av att bli hängande i det sociala limbo hon hänvisas till i avsaknad av sin vanliga trygga mellanposition i den strikta hierarkin. Hon väljer att försöka röra sig uppåt och upptas nådigt i den klick som bygger sin maktposition på att trycka ner andra.
Porträttet av Millie är rikt och nyanserat. Själv beskriver hon sig som wellpapp i jämförelse med stålhårda Emma som aldrig faller för något sunkigt grupptryck. Hemma har hon det jobbigt med en mentalt frånvarande mamma och en pappa som tillbringar kvällarna framför tv:n med en växande samling ölburkar.
När Millies älskade farmor dör lämnas hon ensam med sina känslor. ”DÖDEN. Den sitter i min hjärna. Som en apa hoppar den runt, hänger sig i tankegrenarna och skriker: det är så sjukt att bara sluta finnas!”
Eggert är en mycket säker debutant med ett effektivt driv i texten, samtidigt som hon visar stor omsorg om språket som är ungt men inte dagsfärskt. Hon vågar ställa otrevliga frågor om varför hyggliga ungar börjar trakassera klasskamrater med raffinerade metoder som kulminerar i ren tortyr.
Bilden av vuxenvärlden är mörk. Föräldrarna har nog med sina egna problem och lärarna framstår som ryggradslösa medlöpare eller bara allmänt godtrogna.
Det vore konstigt om inte Anette Eggert återkommer med åtskilliga romaner framöver.
