Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Andreas Johansson Heinö | Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen

Litteraturrecensioner I Gillar vi olika lanserar Andreas Johansson Heinö en konservativ syn i integrationsdebatten. Boken bekräftar den populistiska bilden av ett snällt och demokratiskt Sverige som tyngs av massinvandring, skriver Cecilia Verdinelli.

Sakprosa

Sakprosa

Andreas Johansson Heinö

Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen

Timbro

Andreas Johansson Heinö är statsvetare vid Göteborgs universitet. Han har en tid varit en central borgerlig debattör i integrationsdebatten bland annat via sin ambitiösa blogg. På sistone tycks han ha blivit något av Timbros man i integrationsfrågan.

Den röda tråden i hans position är något vag men kan nog rättvist sammanfattas som att det vore positivt om invandringen problematiserades i högre utsträckning än vad som i dag sker. Heinö försvarar bland annat begreppet massinvandring. Denna position har fått kritik av andra borgerliga debattörer i frågan, främst Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg, som beklagar att Timbro intagit en antiliberal hållning i frågan.

Nu har Heinö via Timbro utkommit med en bok. Vi är flera som är nämnda där. Heinö skriver bland annat att botten gick ”fullständigt ur den svenska debatten” efter terrorattentaten i Norge förra sommaren. Jag är troligen inte den enda som sett fram emot att få läsa en sammanhållen, längre redovisning av hans syn på integrationsfrågan. Det är en grannlaga uppgift att försöka sammanfatta vad han vill säga, eftersom det finns en märklig skillnad mellan den argumentation som leder fram till rekommendationerna, och själva rekommendationerna.

Gillar vi olika kan bäst beskrivas som ett konservativt verk som söker lansera assimilationsbegreppet. Inledningsvis gör Heinö en välbehövlig analys av debattläget när det gäller mångkultur och så kallad identitetspolitik. Högerdebattörer har gått upp i limningen så fort något badhus infört kvinnobadtider och så fort någon trött rektor låtit irakiska tjejer slippa övernattning på lägerskolan. Steget från kvinnobadtider till sharialagar har, i denna huvudlösa debatt, verkat snubblande kort.

Heinö kan konstatera att svensk lag knappt alls innehåller någon särlagstiftning, och att den som finns är riktad mot de fem nationella minoriteterna (som samer, tornedalingar och judar, bland andra). Ingenting talar för att Sverige skulle vara på väg ner på ett relativistiskt sluttande plan av anpassning, och det hedrar författaren att han kan göra en seriös verklighetsbeskrivning av läget.

För övrigt är analysen huvudsakligen av konservativ karaktär: Heinö vill se mer assimilationspolitik och menar att staten bör uppmuntra en ”medborgerlig och kulturell nationalism”. Han menar att det går att urskilja tydligt svenska värderingar, och specificerar dem med en ganska komisk lista på ädla egenskaper som han anser vara särskilt svenska (bland annat att vara snäll mot djur, barn och kvinnor samt att anse att ”all kärlek är bra kärlek”), en lista som vad jag förstår inte grundar sig i några studier utan är komponerad helt efter eget huvud. Han menar vidare att de människor som kommer att landa i svenska flyktingförläggningar till stora delar står främmande inför dessa värderingar, varför de i stor utsträckning väljer enklavisering och isolering från majoritetssamhället.

Han ansluter sig till idén om ”Hotet från islamisieringen”, förvisso med några modererande brasklappar. Vidare ojar han sig över 68-generationen som vände bort svenska folket från flaggan, nationen och monarkin genom sina elitpositioner i medier och förvaltning.

Och det är här någonstans som den inledande och respektingivande sansen är som bortblåst. Heinö menar att svensk offentlighet under slagordet ”respekt för invandrarna” monterat ned svensk kultur. Han påstår att undertryckandet av nationella traditioner har varit ”mer radikalt i Sverige än i något annat land. Här har alla [Heinös kursivering] nationella symboler nedmonterats.” Det är ett anmärkningsvärt påstående.

När Heinö sedan går vidare till sina rekommendationer upphör vibratot. Författaren argumenterar för språkkrav och kunskapskrav för att få svenskt medborgarskap. Ett västgötaklimax efter de stundvis stora gesterna tidigare i boken. Tanken är att krav skulle skänka högre status åt det svenska medborgarskapet. Ett märkligt argument eftersom allt talar för att svenskt medborgarskap redan har en hög status, och föga överraskande högst status hos de grupper som kulturellt skiljer sig mest från Sverige (irakier sökte i genomsnitt efter sex år, finnar och norrmän i genomsnitt efter 26 år, enligt SCB). Kravet är snarare en symbolpolitisk åtgärd som mest kommunicerar till invandringskritiska väljare att man ”ställer hårdare krav”.

Boken präglas av en långtgående politisk idealism: att skriva en hel bok om integration nästan utan att nämna arbetsmarknad, arbetslöshetssiffror och diskriminering är uppseendeväckande radikalt. Det är på sitt sätt uppfriskande med Heinös stora tilltro till idéernas kraft. Samtidigt måste man invända att med en känd, massiv och närmast automatisk bortsortering av utomeuropéer på arbets- och bostadsmarknaderna är det naivt att tro att en starkare svensknationell identifikation hos invandrarna skall fixa integrationsbiffen.

Som en som kommer från en familj som faktiskt varit föremål för integrationspolitik måste jag invända att Heinös bild av att svenskheten förtigs och undertrycks för integrationens skull är mig främmande. Här märks det att Heinö huvudsakligen närmat sig ämnet akademiskt och har liten eller ingen kännedom om praxis på SFI-skolor och flyktingförläggningar. SFI-böckerna har alltid haft en försvarlig dos dalahästar och lussebullar – att invandrarna ändå inte har fått tillgång till en svensk gemenskap får nog i högre grad anses bero bland annat på att de omöjligen kan få ett hyreskontrakt i områden där svenskar utgör en majoritet (se ”diskriminering” ovan, det där med den självvalda enklaviseringen är mest en teori och en mindre intressant sådan så länge som bostadsdiskrimineringen är så uttalad – de flesta undersökningar talar för att en överväldigande majoritet av hyresvärdarna diskriminerar sökande med utomeuropeiska namn).

Det är inte helt lätt att sammanfatta Gillar vi olika? Boken har minst två olika ärenden. Dess ändhållplats, det i sammanhanget modesta förslaget om språkkrav för medborgarskap och att inrätta institutionerna så att vi snarare ”tolererar” än ”gillar” dem som är annorlunda, är en högst ordinär borgerlig linje av symbolkaraktär. Men på vägen fram dit har Heinö ett annat ärende. Han stannar till på ett antal märkliga ställen som bekräftar den populistiska bilden av ett snällt och demokratiskt Sverige som tyngs av massinvandring, huvudsakligen från länder där man inte lärt sig att vara snälla mot djur, barn och kvinnor, och som håller på att anpassa sig självt så långt att svenskarna snart inte vågar fira jul.

Ett borgerligt opinionsmaskineri med syfte att förändra migrationspolitiken är i full gång. Timbros vd Markus Uvell är en centralgestalt, SvD:s ledarskribent Per Gudmundson, Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg och Neoredaktören Paulina Neuding är några andra namn. Ingen av dem är rasister. Ingen av dem är Sverige-demokrater. Jag tror inte ens att någon av dem anser att man nödvändigtvis måste minska invandringen. Det de har gemensamt är en idé om en helt annan sorts invandrare. Det viktiga är att hen är frisk och glad, inte sådär trulig, traumatiserad och vårdkrävande. Vidare att hen piggt lär sig svenska och blir lönsam illa kvickt. Hen skall vidare helst vara sekulariserad, i brist därpå kristen, i brist därpå vadsomhelst så länge det inte märks utåt och inte på något sätt påverkar kosthållning, klädsel, familjebildningsmönster, åsikter eller vanor. Hen skall vara res triktiv med att umgås med sina forna landsmän, och under alla omständigheter skall hen alltid föredra att umgås med en svensk om alternativet finns. Hen skall därtill gå skogspromenader, fira Pride (särskilt viktigt, eftersom vi svenskar som bekant anser att all kärlek är bra kärlek), kolla Solsidan, heja på Sverige i sportsammanhang, köpa mycket julklappar men absolut inga vinterpresenter samt helst också flaggvifta vid prinsessfödslar.

Uppfyller hen bara dessa enkla kriterier kan hen ha vilken hudfärg som helst, vilket påpekas särskilt tydligt och ofta så att ingen får för sig att man är främlingsfientlig, gubevars. Gillar vi olika? gör det uppenbart att Heinö är den värdefulla akademiska kuggen i denna opinionskampanj.

Bild - 2
Bild - 3

Andreas Johansson Heinös integrationspolitiska debattbok bok Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen.

Cecilia Verdinelli är kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om hur bilism förstärker sociala hierarkier.

Mest läst