Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Anders Jansson. Bild: Bild: Erik Abel

Anders Jansson - äntligen solo

Nöjesartiklar

För första gången står han ensam på scen, utan sina kända karaktärer och utan parhästen Johan Wester. Nu ska Anders Jansson äntligen bara vara sig själv – en introvert komiker med vaxproppar i öronen och världens bästa pappa i himlen. Eller en tolvåring som imponeras av enhandslyror och blir rädd på riktigt när Carl Bildt dansar.

Men jag har ju cyklat hit! 

Den grånade damen tittar hjälplöst på medan Tiffany Persson tömmer en halv flaska hudkräm i hennes kupade händer.

– Jag får ju mycket mindre än du. Var tacksam nu! vrålar Tiffany, stegar iväg på vingliga klackar och lämnar sitt offer med händerna fulla av kletig lotion.

– Så kan man inte göra, protesterar damen och ser förtvivlat på kameramannen, som blixtsnabbt zoomar ut.

Anders Jansson – som spelade den gapiga Tiffany Persson i humorserien Hipp Hipp – minns scenen tydligt. Hur de i redigeringen behöll kvinnans chockade blick in i kameran trots att greppet helt ”bröt väggen”.

– Den där blicken var som en vädjan till tv-publiken. ’Hjälp, jag har fastnat i Hipp Hipp och kommer inte ut!’, säger han och skrockar.

Damen i kappan var inte en ovanligt trovärdig statistskådespelare – hon var just bara en vanlig dam. Anders och parhästen Johan Wester gjorde ofta så, använde vanligt folk i stället för avlönade statister. Dels gynnade det Hipp Hipps inledningsvis skrala budget. Dels tyckte de att det blev roligast att improvisera. Bara låta kameran rulla medan de oförberedda statisterna förskräckt undrade vilka deras repliker var.

– Och så filmade vi dem först, för att fånga den äkta 

rädslan i deras blickar, säger Anders nöjt.

Han har makat ned sin rejäla skånska kroppshydda i en knallgul fåtölj i ett mötesrum hos det Lundbaserade produktionsbolaget Anagram. Den blårutiga skjortans ärmar är uppkavlade, på höger underarm syns en rejäl tatuering och ansiktet pryds av ett smalt kanttrimmat skägg med hästskomustasch. Fast skägget tillhör inte honom utan en skolvaktmästare han just nu spelar i en tv-produktion. 

Samma sak med tatueringen, den är fejk, visar det sig.

Det mesta Anders Jansson gjort, har han gjort ihop med barndomsvännen Johan Wester. Som unga utforskade de humor i spexsammanhang i Lund och i slutet av 1990-talet började de göra egna shower. Där föddes flera av karaktärerna till Hipp Hipp, som blev deras stora publika genombrott. Sedan dess har de gjort film, tv och flera gemensamma liveshower ihop. Tvåsamheten har inte lämnat något utrymme att vara personlig, så att göra karaktärer eller konceptuell humor har därför varit Anders grej.

Tills nu. 

För någonting började skava. En längtan eller ett sug efter att inte vara Tiffany Persson eller världsreportern Morgan Pålsson eller Svinarps kommunalråd Lars-Göran Bengtsson. Utan mer bara… sig själv. 

– Jag älskar när det känns som att jag får använda hela min kapacitet, röster och mimik och tvära kast. Vara associativ och så där hisnande snabb. Så min målsättning var en show där jag får vara i mitt esse.

Anders hann gå och längta ganska länge innan det öppnade sig en möjlighet, rent tidsmässigt. I höstas fanns äntligen en lucka stor nog att rymma hans första soloshow Kom in och stäng dörren. Efter ett tjugotal föreställningar på Lunds stadsteater turnerar han nu Sverige runt. Med showen har Anders fokuserat på själva utförandet snarare än innehållet. Inga krampaktigt långsökta idéer och utanpåverk utan en lågmäld, varm och vardagsnära humor. Och en respektfull publikkontakt som aldrig tippar över och blir taskig eller hånande.

– Det här att man ska peka finger åt folk och fråga hur fan de ser ut och så ska alla skratta… Jag blir provocerad av sådana ståuppare, jag känner bara ’din idiot, det är inget fel på dem’.

Hellre blotta sig själv då. Som när Anders i showen ingående beskriver sina återkommande vaxproppar. Den första tog han ut i vuxen ålder.

– Öronläkaren pekade och sa ’titta här Anders, är det första gången?’. Den var stor som en halv tumnagel!

Han får ett blänk i ögonen. 

Tycks växla läge, har hittat en tråd nu, någonting som går att spinna på.

– Vi borde ha kol-14-testat den! Eller tolkat den som man gör med träd och årsringar, liksom, kolla på det vaxlagret, där ser man att Anders var lite ledsen en gång på 1990-talet. Och efter att proppen var ute hörde jag jättebra, det var som en superkraft! Jag hörde folk i Växjö.

Han flinar. Associativ, snabb. Hellre driva med sig själv än andra. Den här sortens humor – som soloshowen bygger på – är mer än ett avsteg. Den är en kursändring i hans karriär. När han känner efter i maggropen vad han vill göra härnäst, vandrar tankarna till nästa egna show. Vad tror han att Johan Wester känner inför det?

– Vi har inte pratat så mycket om det… Han kan nog förstå varför jag vill göra egna föreställningar. Han känner mig och tycker nog att det här är väldigt kul för mig. Vi har varit med om så mycket tillsammans att vi nästan är som syskon. Samtidigt är vi så olika som personer.

Han beskriver Johan som allmänbildad och skicklig. Utåtriktad, i kontrast till honom själv. När Anders gjorde ett test visade resultatet tydligt att han är introvert och det kom inte som någon överraskning. På fester föredrar han att prata med en och samma person i fyra timmar. Eller ännu hellre, stanna hemma. 

Ett annat test fastslog hans mentala ålder till ett barns.

– Tolv år.

Anders gör en konstpaus, höjer menande på ögonbrynen.

– Det förklarar väldigt mycket. Jag är som en unge, går bara på lust. Jag blir impad av folk som kan ta en enhandslyra. Det spelar ingen roll vad de tjänar om de är sådana som vänder ryggen till när man kastar en boll. Som Carl Bildt. Människan tjänar flera hundratusen i månaden men han kan inte dansa. Att vara så framgångsrik och ändå så obekväm i sin egen kropp, i mina ögon är det jättekonstigt. Jag blir rädd för det!

Den 48-åriga tolvåringen i fåtöljen har förstås varit barn på riktigt en gång, också. Han växte upp i Lund, var yngst av fem syskon. 

– Min pappa dog när jag var sju. Min stackars mamma, krigsbarn från Finland, skulle hålla ihop den där familjen och jag fick göra lite som jag ville.

Storasyskonen blev surrogatföräldrar, hela familjen lät Anders hållas. Han behövde inte städa rummet, fick spela landhockey och måla småsoldater och läsa Spindelmannen i stället. En fri uppfostran som gjort honom till den han är i dag, tror han.

– Jag fick mycket trygghet och kärlek. Sedan hade vi det inte så bra ställt förstås. Det var alltid på öret innan mammas änkepension kom. Men den tjugofemte var det festligt! Mamma lät oss välja: mat eller godis? Och så fick jag som var yngst springa till affären med en lista på vad alla skulle ha. 

Anders pappa var 35 år när han dog. Så när Anders fyllde 35, tänkte han förstås på det där. Att dö så ung. Lämna en livskamrat och barn bakom sig. Så förödande, för de som blir kvar. Och att inte få göra klart.

Sedan dess tänker han på det nästan varje dag. Försöker att ta sig tid med sina barn, bara hänga med dem, berätta vad han tycker om och vad han tycker är viktigt. Till exempel har han en lista på sina 50 bästa filmer och dem betar han långsamt av ihop med tonårssonen Max; Lawrence of Arabia, Point Break, Blade Runner, L.A. Confidential.  

Anders pappa jobbade litegrann i samma bransch: var journalist, skrev en bok och skulle just börja jobba med TV. Det där har Anders tänkt på, att det förstås hade varit roligt om pappan funnits i dag. Tänk att kunna bjuda upp honom till kontoret. Fråga vad han tycker om deras senaste tv-serie, diskutera ett dramaturgiskt grepp, bjuda på kaffe från kaffemaskinen. Han föreställer sig att det hade varit fint.

– Nackdelen med att bli av med sin pappa när man är sju är att man blir av med sin pappa när man är sju. Men fördelen är att han gick bort i sin prime time, så i mina ögon har han alltid varit ung och helt perfekt.

Han kliar lite i skolvaktmästarens skägg. Funderar.

– Jag tror att pappa hade varit rätt så glad över att jag jobbar med det här. Och jag tror att han hade varit stolt.

Tre inspirationskällor

Johan Glans

”En av de bästa ståupparna i landet.”

Modern konst ”Jag är förtjust i streetkonstnären Banksy, installationskonstnären Olafur Eliasson och fotografen Martin Parr, för att nämna några.”

Textkonstnären Anthony Burrill ”Ett av hans citat lyder: ’I like it. What is it?’. Det säger otroligt mycket om hur man ska vara i livet.”

ANDERS LARS JANSSON

Ålder: 48 år

Bor: Lund

Familj: Hustrun Katja och barnen Rebecca, 

Max och Leo.

Förebild: Arsène Wenger, manager i Arsenal.

Bakgrund: Har medverkat i humorserierna Hipp hipp och Starke man. Spelade huvudrollen i Morgan Pålsson – världsreporter, har skrivit manus till Snacka om nyheter och gjort liveshowerna 500 och Köp mjölk. Skriv bok. Var 2014 programledare för Melodifestivalen.

Aktuell: Med soloshowen Kom in och stäng dörren, som spelas på Draken nästa lördag. 

Bild - 2
Bild - 1
Mest läst