Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Henrik Montgomery Helene Furness

Analys: Orsakerna till S-krisen

Sverige Att Socialdemokraterna har krismöte är fullt begripligt. Det finns trots allt ett och annat att prata om.

Det har varit en besvärlig vecka för Socialdemokraterna. I GP:s Sifomätning förra söndagen fick partiet sitt lägsta stöd sedan mätningarna började 1967. En Novusmätning gav liknade opinionssiffror och undersökningar från samma institut visar att förtroendet för utrikesminister Margot Wallström och statsminister Stefan Löfven faller. Var fjärde väljare säger sig i dag ha förtroende för landets statsminister.

På torsdagskvällen satt Stefan Löfven i en telefonkonferens med partiets distriktsordförande runt om i landet. Efteråt ville ingen kalla det ett krismöte. Nåja. Det viktiga är förstås innehållet, inte etiketten.

Och Socialdemokraternas problem januari 2016 är sannerligen inget man löser med ett telefonsamtal en torsdagskväll.

För det handlar om allt från personerna till politiken, det parlamentariska läget och verkligheten.

• Det brukar heta att partiledaren spelar ganska liten roll i svensk politik. Men det går ändå inte att förklara Socialdemokraternas kris utan att i alla fall fundera över partiets misslyckanden med att hitta en lämplig partiledare. Tre gånger i rad. Man klarade inte av att förutse att stora väljargrupper aldrig skulle ta till sig Mona Sahlin eller att Håkan Juholt inte hade den erfarenhet och det interna stöd som krävdes. Och även om det i det läget partiet var i då verkade vettigt att satsa på ett stabilt kort som Stefan Löfven måste partiet nu ställa sig frågan: klarar han att ta partiet framåt? Mot en ny tid, med nya drömmar?

• Partiets gräsrötter, Aftonbladets ledarsida och den nya gruppledaren i Göteborg. Det är många som tycker att partiet måste räta på ryggen, stå för vad det är – att Socialdemokraterna måste våga vara socialdemokrater. I valrörelsen hette det att någonting håller på att gå sönder. Man pekade på att klyftorna ökade, men attackerna mot den förra regeringens skattesänkningar har inte blivit mycket mer än verbala attacker. Det finns skäl till att den slitna frågan om vad Socialdemokraterna vill ställs allt oftare.

• Allt var förstås enklare förr, när partiet mer eller mindre på egen hand styrde landet. Det parlamentariska läget sedan valet 2014 är en mardröm. Och då hjälper det inte alltid vad Socialdemokraterna vill. För att komma någonvart måste man först av allt ha koalitionspartnern Miljöpartiet med sig. Men inte ens det räcker särskilt långt. För att ett förslag ska bli verklighet krävs ytterligare kompromisser och överenskommelser. Du har kanske hört någon säga att regeringen är handlingsförlamad? Jo, och det kanske finns en anledning.

• Stora händelser kräver stora insatser. Det är när strålkastaren är tänd som det på allvar syns vad man gör. Om man tror på att en kris också innebär en möjlighet, så är det bara att konstatera att Socialdemokraterna missade tillfället under hösten. Här fanns chansen att visa handlingskraft och beslutsamhet. Nu heter det att allt fokus på flyktingfrågan gjorde att de frågor partiet är starkt i kom i skymundan. Som att man kan välja att bortse från verkligheten.

Till allt detta kommer en internationell och långsiktig trend. Socialdemokratiska partier backar i hela Europa och i Sverige har stödet fallit successivt sedan 1980-talet. Så när opinionssiffrorna visar nya bottenrekord är det egentligen allt annat än oväntat. Att stödet bland väljare under 50 år är så lågt som 18 procent säger förstås att det finns en del som talar för att vi inte sett den lägsta siffran.

Nu är ju framtiden aldrig ett rakt streck från i går. Men det kommer med all säkert krävas mer än telefonkonferenser för att bryta trenden.

Mest läst