I Er tid ska komma söker sig Ana Luisa Valdés tillbaka till sin ungdomstid i den uruguayanska fängelseapparaten.
Efter barndomsåren i klosterpensionen visste hon naturligtvis en del om stränga regler och förordningar, men att leva med nunnor är ändå inte det samma som att sitta på politisk korrektionsanstalt. I sin bok Er tid skall komma, enligt författaren själv en "hybrid mellan fiktion, kollektivt minne och självrannsakan", skriver Ana Luisa Valdés (född 1953) om sin uppväxt i en intellektuellt välutrustad Montevideo-miljö, och om ungdomstiden i den uruguayanska fängelseapparaten.
Det hände så mycket under Ana Luisa Valdés sena tonår. Hennes hemland levde fortfarande i förvissningen om att vara en orubbligt föredömlig liten välfärdsnation, men några år in på 70-talet hade militären upplöst parlamentet och satt sig själv att envåldshärska. Det året Valdés fyllde 19 identifierades hon som regimfientlig vänstersympatisör och slängdes i fängelse tillsammans med en bunt generationskamrater. Soldaterna hade fångkvoter och lastbilar att fylla, och armén framstår i Valdés rapsodiskt sammansatta bok mest som en samling prisjägare med vittring på medaljer och befordringar. De förvirrade internerna blev en byggsats att foga ihop eller slå sönder, men fick givetvis aldrig stå i riktig kontakt med varann och skickades planlöst härs och tvärs mellan de olika lägren.
Vänskapsband knöts såklart i alla fall. I Er tid skall komma återser Ana Luisa Valdés några av sina bekanta från de fyra åren i fångenskap. Hon skriver också om besök i Palestina och berättar inte mer än nödvändigt om sina dryga tre decennier i Sverige. Det här är en historia med knäckt tidsaxel och ögonblicksflimmer, ändå kan läsaren vara försäkrad om att allt hänger ihop och att författaren förmått repa mod efter motgång.
BOK
Ana Luisa Valdés
Er tid skall komma
Ordfront
