Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 3
Militärkuppen och mordet på Allende 1973 har kastat sin skugga över alla chilenare. Än kräver anhöriga besked om vad som hänt försvunna anförvanter efter Pinochets brutala styre.

America Vera-Zavala: 11 september ett förbannat datum

Dramatikern och författaren America Vera-Zavala skrev 2013 om att bli fri från minnena av tortyr och övergrepp man själv aldrig upplevt. Dagens datum är lika aktuellt i dag som för två eller 14 år sedan.

Hela mitt liv har jag mints saker jag aldrig har upplevt. Jag har minnen från militärkupper jag aldrig genomlevt, minnen från tortyr jag aldrig genomgått, från försvunna jag aldrig har träffat. Så är det att tillhöra barngenerationen till militärkuppernas Latinamerika.

När jag var liten tänkte jag ofta på Victor Jaras händer. Att de högg av dem så att han aldrig mer skulle kunna sjunga och spela gitarr ens i himmelen. Som vuxen tänker jag ofta på att Dagmar Hagelin var en löpare. När hon stod vid grinden till sin spansklärare och såg juntans Ford Falcon och mannen med en ängels ansikte förstod hon vad som skulle hända så hon sprang, snabbt, vilket måste ha provocerat Alfredo Astiz ytterligare. Som en ynkrygg sköt han henne bakifrån. Sen tog de henne till marinmilitärskolan och tortyrcentret ESMA. Det var kanske där den svenska 18-åriga Dagmar dog men vi vet inte.

Att få folk att försvinna är förmodligen den mest ondskefulla av alla tortyrmetoder. För det går aldrig över. Det sista som lämnar en människa är hoppet hur irrationellt det än må framstå. Jag känner flera barn till försvunna som trots att det har gått 40 år kan stå utanför en affär och tänka: tänk om min mamma står där inne, tänk om hon kommer ut och kramar om mig.

I dag är det 40 år sedan som många av de chilenska familjernas flykt började. Vi kom till Sverige som små eller föddes här. Jag ser framför mig en scen i min pappas, filmregissören Luis R Vera, dokumentär om Harald Edelstam. En buss full av energiska social- demokrater sjunger ”Venceremos” på svenska, Salvador Allendes segersång när han valdes till president 1970. Det var det Sverige vi kom till. Ett solidariskt land som visste massor om Chile, om Latinamerika. Ett land där många lärde sig spanska för att snabbare kunna kommunicera med de nyanlända politiska flyktingarna.

Livet vi levde gick i rytm med utvecklingen i Latinamerika. Från mitten av 70-talet till slutet av 80-talet då militärdiktaturerna fortfarande fanns, bestod livet av manifestationer, solidaritetskvällar, poesiaftnar. Hur många svenskar har inte minnet av att gå i en demonstration och ropa Pi-no-chet mör-da-re, och göra det med samma brytning som de starka latinamerikanska rösterna. Mördare hade inget svenskt uttal.

Ibland styrdes vi för mycket av vad som hände geografiskt långt borta.

Jag vet barn som aldrig någonsin fick känna sig hemma här, som levde i familjer som ständigt var på väg ”hem”. Föräldrarna förstod inte att konsekvensen av deras politiska aktivism skadade barnen genom att de tvingade på dem en identitetslöshet. Och trots att de inte ville köpa en ny soffa eller ny tv för att de snart skulle återvända så blev de kvar i det ingenmansland de skapat. Exilen enade vissa familjer och slet isär andra. Vissa av barnen blev politiskt aktiva medan andra hatade manifestationer, palestinasjalar och empanadas.

Minnen av tortyr och övergrepp gick i arv i generationer och barnen tvingades in i en värld de aldrig valt. Så växte vi upp, bland det som var vackert och det som var fult, men vi pratade sällan om det fula för att inte visa oss osolidariska.

I slutet av 80-talet hade de flesta av juntorna fallit. I Chile fick de rösta ja eller nej till diktatur vilket har förevigats i den fantastiska filmen NO, som visades på Göteborgs filmfestival i år och som också var nominerad för bästa utländska film på Oscarsgalan. Pinochet förlorade men fortsatte som senator på livstid i ett Chile där en center-vänsterkoalition tog över utan att ställa bödlar och torterare inför rätta. Under några kalla höstdagar 1998 hoppade vi av glädje över att Pinochet satt i husarrest i London. Fotona med en kelande Margaret Thatcher är oförglömliga, nästan så de väger upp besvikelsen över att han släpptes.

Diktatorn dog 2006 utan att dömas och vi var inte längre barn.

11 september är ett förbannat datum. Ken Loach har gjort en lågmäld kortfilm där en chilensk man sitter och skriver ett brev till familjerna vars anhöriga dog i terrorattacken i USA mot World Trade Center, och han säger att de har något gemensamt, hans liv förändrades också den 11 september, fast 1973. Och när Anna Lindh mördades fick vi svenskar ännu ett årtal.

2003. Hon som skulle blivit Sveriges första kvinnliga statsminister.

Den dagen hade Mikael Wiehe och jag tillsammans med ABF Stockholm organiserat 30 års-minnet av kuppen i Chile på Folkets Hus i Stockholm. Det var överfullt och längst fram satt LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin och grät så kroppen skakade. Jag kommer aldrig glömma hennes smärta över mordet som skett samma dag.

Nu tio år senare – på 40 årsdagen av kuppen – tänker jag på vad som hände sist den kvällen.

Efter att Arja Saijonmaa, Isabel Parra, Harald Edelstams barnbarn och många andra hade sjungit och talat gick Advanced Patrol upp på scen. Innan de började spela så sa de något i stil med att de förvisso var chilenare men att de alltid varit mer inriktade på Sverige. På segregationen och förorten mer än på kuppen i Chile. Det var ett tal som var annorlunda allt det andra som sagts under kvällen. De var generationen yngre än jag, de tittade framåt och jag kommer ihåg att jag kände en önskan att vara mer som dem.

För jag har alltid känt en skuld gentemot Chile. En skuld över att jag förskonats från tortyr och död, och att jag slapp leva i en familj som inte visste vilket land som var hem. Jag har försökt betala av den med att uppmärksamma det förflutna. 2005 tog jag ett djupare steg in i det mörker jag aldrig upplevt men ändå minns. Min faster berättade för mig att hon hade börjat dansa tango i Santiago de Chile. De som hade startat tanguerian hade träffats på stadion i Chile i september 1973. Under dagar av tortyr och övergrepp blev de vänner. De överlevde och höll sporadisk kontakt tills den dag de började dansa tillsammans och minnas tillsammans.

Under fem års tid har jag gjort en studie av tortyr, hur minnen lägger sig i kroppen, hur man överlever. Det har blivit texter till dansföreställningar och teater och jag har mer att säga men jag har förändrats och kontinenten har förändrats.

Militärdiktaturernas främsta syften var terror och nyliberal ekonomisk politik. Nobelpristagaren Milton Friedman övervakade själv hur fackföreningarna förbjöds och hans drömekonomi installerades i Chile med hjälp av mord och terror. Men även när diktaturerna föll så fortsatte Latinamerika att vara världens största experimentverkstad för nyliberalism. Trots demokratin såg det ut som att juntorna hade vunnit, och drömmen om social rättvisa var borta.

Men så kom 2000-talet. Den brasilianska arbetaren Lula som sålde apelsiner på gatan som liten valdes till president i en av världens största ekonomier. Mycket likt Allende var en av valparollerna att alla barn skulle få äta tre mål mat om dagen.

Militären Hugo Chavez blev vänster i Venezuela, Evo Morales påbörjade sin revolution för ursprungsbefolkningen i Bolivia och Uruguay, Paraguay, Ecuador med flera kom efter. Ett slags Amerikas förenade vänsterstater ersatte det gamla terrornätverket av militärdiktaturer och i dag går de olika regeringarna egna vägar och är vänster i varierande utsträckning men ingen hyllar längre USA eller Friedman. Ledstjärnorna är i stället deltagande demokrati, kvinnors deltagande, och social rättvisa. Allendes vision lever.

Så när Johan Persson och Martin Schibbye i sitt sommarprat sa att de längtade efter att bli fria, från fängelset och från att skriva boken om fängelset så satte de ord på en känsla jag burit på i flera år men inte vågat säga högt. Kontinenten vars namn jag bär är en annan i dag än när jag var liten och det är jag också. Jag bär mina minnen men inte längre någon skuld. Jag är fri.

.

.

ÄMNET

I dag är det 40 år sedan militärkuppen i Chile då juntan under Augusto Pinochets ledning tog makten. America Vera-Zavala skriver om minnen av en kupp hon aldrig upplevt.

SKRIBENTEN

America Vera-Zavala är dramatiker, aktivist och författare till boken Deltagande demokrati.

I dag är det 40 år sedan militärkuppen i Chile då juntan under Augusto Pinochets ledning tog makten. America Vera-Zavala skriver om minnen av en kupp hon aldrig upplevt.

.

America Vera-Zavala är dramatiker, aktivist och författare till boken Deltagande demokrati.

Mest läst