Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Sjuksköterskan med kodnamnet Monte Rosa (Papoulia), som är med i en sekt som ersätter nyligen avlidna personer, träffar en av sina klienter. Bild: Bild: Folkets bio

Alper

Filmrecensioner

Drama

Alper

Regi: Yorgos Lanthimos

Med: Aggeliki Papoulia, Aris Servetalis, Johnny Vekris, Ariane Labed och Stavros Psyllakis

Grekland, 2011 (93 min)

HAGABION

Att inte vara betrodd. Att inte duga, att inte uppskattas för den du är som unik individ.

Grekiske Lanthimos gestaltar på ett nattsvart, allt annat än publikfriande sätt, detta i sin andra långfilm Alper – mindre lättillgänglig och ännu mer skoningslös i sin samhällskritik än föregångaren Dogtooth.

Liksom i den starka debuten får vi här bevittna ett slags socialt experiment.

Handlingen kretsar kring en grupp individer med olika yrken som spelar ett fatalt rollspel. Ledaren i den hierarkiskt uppbyggda sekten, som han döper till Alper, kallar sig Mont Blanc.

Övriga medarbetare får nöja sig med kodnamn efter lägre bergstoppar i kedjan: Matterhorn, Weisshorn, Monte Rosa och så vidare.

Varje person i gruppen gestaltar någon annan för att behaga en tredje. Paralleller är lätta att dra till vårt i ökande grad empatilösa samhälle, där konsekvensen av ökad produktivitet och effektivitet är att alla skall vara smidigt utbytbara (gärna mot yngre, lydigare). Kommunikation och transaktioner sker gärna via ombud eller över nätet där du lätt kan byta skepnad och anta i princip vilken identitet du vill.

Ingen behöver vara sann mot sig själv eller någon annan, eftersom ärlighet inte med nödvändighet står högt i kurs – eller tar dig dit du vill komma.

Ledaren i Alper är auktoritär, fördömande, formulerar ytterst specifika regler som är till för att efterlevas. Din uppgift som underordnad är att underkasta dig – eller dö. Den som dristar sig till att ifrågasätta eller kritisera besluten blir om inte dödad så i alla fall hårt straffad och därefter utesluten ur gemenskapen.

Medarbetarna jämförs med varandra, och förväntas prestera.

Han kan kallas ”ledare”, ”pappa” ,”coach”, varför inte ”diktator” – han förekommer i många skepnader i filmens pärlband av scener. Redan första dialogen är träffande: En hårt drillad tonårstjej tränar rytmisk gymnastik med böljande pastorelliband. Tränaren tvingar henne att utföra rörelserna till Carl Orffs dramatiska Carmina Burana. Hon vill hellre ha en poplåt. ”Du är inte redo för pop”, slår tränaren fast. ”Du litar inte på mig …”, muttrar gymnasten, varpå tränaren hotar att ”spräcka hennes skalle med en klubba” om hon höjer rösten igen.

Den totalt auktoritära uppfostran vi ser påminner om det klaustrofobiska familjelivet i Dogtooth, där barnen hölls fångna av föräldrarna i hemmet. Den äldsta dottern genomskådade där lögnerna och försökte rymma. I Alper är situationen närmast den omvända. Huvudpersonen är nu en kärlekstörstande sjuksköterska (Monte Rosa), blind för sin egen cynism.

I sin vilja att vara gruppen till lags har hon distanserat sig bortom sig själv. Nu gör hon tafatta försök att bryta sig in igen: i ett hus, en familj och skapa äkta – till skillnad från inrepeterade – relationer och återknyta kontakten med sitt avdomnade känsloliv.

Aggeliki Papoulia , som syns som storasystern i Dogtooth, har huvudrollen även i Alper. Hon fyller porträttet med lika delar vemod och trots. Kamerans placering, och regissörens förkärlek för att låta dem som agerar vända ryggen till, förstärker känslan av tomhet och distans.

En mindre önskad effekt blir att jag som åskådare aldrig blir nervigt indragen och engagerad utan mer på behörigt avstånd betraktar den utstuderade driften med den barmhärtiga samariten.

Vissa partier av Alper gör ändå ont att se, och dröjer sig kvar. Mer än en gång kommer jag att tänka på Michael Hanekes skoningslösa, obehagliga drama Funny games, där förövarna lustfyllt och utdraget leker katt och råtta-lekar med sina offer.

Mest läst