Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1

Alliansfriheten är ohotad och stark

Är Sveriges militära alliansfrihet trovärdig eller håller Sverige i stället på att smygas in i Nato? Den senaste veckans Wikileaks-avslöjanden om USA:s bild av Sverige har skapat debatt om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato, skriver professor Ulf Bjereld.

Frontlinjerna känns igen. Efter kalla krigets slut avslöjas regelbundet nya detaljer om Sveriges fredstida militära samarbete med USA eller Nato. Varje gång följs avslöjandena av en debatt om huruvida alliansfriheten bara är ett spel för galleriet. Varje gång framträder debattörer som till exempel GP:s Gert Gelotte som i moralistiska ordalag beskriver svensk säkerhetspolitik som ett dubbelspel, ett hyckleri och ett meningslöst ljugande (7/12).

I debatten ser vi också en ohelig allians mellan Folkpartiet och Vänsterpartiet. I ett inslag i Studio Ett nyligen föll folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman och Vänsterpartiets Lars Ohly varandra i armarna i beskrivningen av hur nära Sverige och Nato samarbetade och att Sveriges militära alliansfrihet urholkats.

Men Gert Gelotte, Allan Widman och Lars Ohly har fundamentalt fel. Sveriges militära alliansfrihet står fortfarande stark och Sverige är inte på väg att smygas in i Nato.

Under kalla kriget beskrevs den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken i formuleringen alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig. Tanken var att Sverige genom att inte i fredstid gå med i någon militär allians skulle kunna stå neutralt om ett stormaktskrig bröt ut. Efter kalla krigets slut förändrades hotbilden och något storkrig i Europa var inte längre tänkbart.

Alliansfrihet i stället för neutralitet

Den förändrade hotbilden innebar att målet för den svenska säkerhetspolitiken – neutralitet i händelse av krig – inte längre blev relevant. Om det inte fanns någon risk för krig i Europa fyllde inte längre begreppet neutralitet någon funktion i beskrivningen av svensk säkerhetspolitik.

Dessutom innebar det svenska EU-medlemskapet att neutralitet i folkrättslig mening skulle bli svår att upprätthålla i en krigssituation. Därför slutade Sverige använda begreppet neutralitet och betonade i stället den militära alliansfriheten.

Men vad skall Sverige ha alliansfriheten till om målet inte längre är att kunna stå neutralt i händelse av krig?

Det finns åtminstone två skäl till att bibehålla den militära alliansfriheten – och jag bortser då från det faktum att Nato-medlemskap inte har något stöd i svensk opinion. För det första ger alliansfriheten Sverige en betydligt större handlingsfrihet att själv utforma sin utrikes- och säkerhetspolitik. EU är ingen militär allians och som icke-medlem av Nato omfattas Sverige inte av organisationens ömsesidiga försvarsgarantier.

För det andra baserar Nato en del av sitt säkerhetstänkande på en kärnvapendoktrin. Sedan 1960-talet kännetecknas svensk politisk kultur – från vänster till höger – av ett starkt motstånd mot kärnvapen överhuvudtaget. Tröskeln till att Sverige som Nato-medlem skulle understödja kärnvapendoktrinen är hög.

Hemlig samverkan under kalla kriget

Talet om dubbelspel och hyckleri har sin grund i att Sverige under det kalla kriget i hemlighet samverkade med västmakterna med avseende på till exempel underrättelseutbyte och utbyggnad av start- och landningsbanor för att kunna ta emot Nato-flyg. Syftet med samverkan var att underlätta militär hjälp västerifrån om neutralitetspolitiken misslyckades och Sovjetunionen anföll Sverige. Samverkan var således en reservstrategi och inte en ersättning för neutralitetspolitiken.

Denna samverkan genomfördes bortom offentlighetens ljus, vilket gjorde den tveksam ur demokratisk synvinkel. Men valet stod inte mellan att genomföra västsamverkan i hemlighet eller att genomföra den öppet. Valet stod mellan att genomföra samverkan i hemlighet eller att inte genomföra den alls.

Visst finns det en risk att Sverige genom ett alltför nära politiskt och militärt samarbete med Nato avsäger sig en del av den handlingsfrihet som alliansfriheten ger. Men samarbete är trots allt en sak, medlemskap en annan. Gränsen går vid de ömsesidiga säkerhetsgarantier som följer med ett medlemskap.

Hur nära är då Sverige att bli medlem av Nato? Sverige är inte nära alls. Fredrik Reinfeldt har till och med tydligt markerat att ett svenskt Nato-medlemskap inte är att tänka på utan att Socialdemokraterna stödjer förslaget. Inom socialdemokratin finns inte tillstymmelse till rörelse i en sådan riktning. Ett svenskt Nato-medlemskap är lika avlägset som tidigare.

Ulf Bjereld

professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet,

ledamot av förbundsstyrelsen Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen

Bild - 2
Mest läst