Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
allegiant_01nh_1899113_1024 x 683 standard_2026442

Shailene Woodley som Tris Prior i tredje Divergent-filmen Allegiant. Bild: Murray Close

Allegiant

Filmrecensioner

ACTION/SCIENCE FICTION

Regi: Robert Schwentke

Med: Shailene Woodley, Theo James, Naomi Watts, Jeff Daniels och Bill Skarsgård

USA, 2016 (121 min)

Nu när Härmskrikan tystnat på bio, i betydelsen att Hunger Games-filmserien har gått i mål, är Tris, spelad av Shailene Woodley, ensam på banan i dystopisk science fiction-action med en ung kvinna i centrum och med siktet inställt på tonårstjejer-filmfacket.

Trisfilmerna bygger på författaren Veronica Roths Divergent-trilogi och utspelas huvudsakligen i Chicago, efter det stora kriget. Första filmen kort och gott kallad Divergent (2014) var riktigt bra och stundtals actioninnovativ. Andra filmen Insurgent (2015) var svagare, en typisk mellanfilm, men innehöll några intensiva scener mellan Woodley och Kate Winslet, i rollen som den fascistoida, kopiöst ondskefulla ledaren Jeanine.

I tredje filmen Allegiant (som betyder lojal), som tar vid där Insurgent slutade, finns möjligheten, när Jeanine undanröjts, att bygga upp en demokrati, utan falanger, utan motsättningar. Problemet är att den hämndlystna realpolitikern Evelyn (Naomi Watts, som är en av filmen bättre skådisar) redan börjar uppföra sig som en diktator.

Noterbart, utöver att Bill Skarsgård är med på ett hörn (i en småtrist roll), är att regissören Robert Schwentke avstår från en långrandig resumé, han utgår från att alla som ser Allegiant redan vet vad detta handlar om. Hyfsat tidigt in i filmen en snyggt actionkoreograferad sekvens när Tris och Four (Theo James) tar sig över muren som isolerar Chicago från omvärlden. Vad finns där på andra sidan muren?

Handlingen förflyttas till ett samhälle som är futuristiskt värre och på ytan perfekt, men det finns anledning att ifrågasätta högste chefen och superbyråkraten David (Jeff Daniels) och hans politiska floskler.

Filmens långa mittparti är pladdrigt och märkvärdigt stillastående. Tempot höjs på slutet, när vi är tillbaka i Chicago, samtidigt som budskapet alla människor är lika mycket värda blir glasklart.

Annars är Allegiant i likhet med Insurgent något av en transportsträcka. Det är nämligen inte slut ännu. Sista striden återstår. Sommaren 2017 är det dags för Ascendant.

Mest läst