Allemansrätten är en frihet som vi med rätta värderar mycket högt i Sverige. Friheten att som nu i påsktider, när vårvärmen kommit, kunna ge sig ut i naturen och ströva i skog och mark. Möjligheten till naturupplevelser är också ett starkt argument för Sverige som turistland.
Men alla friheter kan missbrukas. Ett växande problem under ett antal år har varit hur kommersiella företag eller ibland föreningar utnyttjar allemansrätten på ett sådant sätt att skador eller olägenheter uppkommer för markägaren – eller att vinstdrivande verksamhet bedrivs utan att markägaren själv får någon ekonomsik kompensation. Ett fall med kommersiell forsränning i Halland fick på 1990-talet drivas upp i högsta instans innan markägaren fick rätten på sin sida. På senare år har allt fler reagerat mot importerade bärplockares framfart i skogarna – inte minst som deras arbetsvillikor dessutom varit under all kritik.
Gränsdragningarna är inte helt lätta. Skall en idrottsförening till exempel ha rätt att ensidigt ta betalt för skidspår som i praktiken går över ett antal privatpersoners marker? Eller motsatt: skall en markägare genom att hävda oskäliga villkor i praktiken kunna sätta allemansrätten ur spel? Ökad instängsling av marker är ett annat problem.
Just därför är det bra att Naturvårdsverket nu i dagarna tillsatt en expertgrupp som skall se över hela allemansrätten, omfattningen av problem och så småningom tänkbara lösningar, eventuellt i form av lagstiftning. Det sker bland annat efter omfattande påtryckningar från LRF som vill ha klarare regler.
Naturvårdsverket vill ta tid på sig och markerar att allemansrättens gränser skall utredas i ett brett perspektiv, och inte hastas fram. Bra. Allemansrätten är en unik tillgång i det svenska samhället. För att bevara den krävs en känslig balansgång mellan olika intressen.
$1